Av: Patrik Isaksson Svenskt höjdrekord med tvåsitsare sattes i Pirttivuopio 1996.
Vid Pirttivuopio vågflygläger 1996 sattes nytt svenskt rekord för tvåsitsare i höjdvinst samt högsta höjd. Här följer Patriks berättelse om rekordet:
Vi (Bertil Aldenlöv) kopplade ur vid “Vindrutan” på ca 1000 m och en 8-10 m/s våg slängde oss i ett huj upp till 3 km, allt medan vi diskuterade urkopplingshöjden. Jag påstod att vi kopplade ur på jämt tusen, medan Berra lade en hacka på 1070m. I påsktider måste man ta salomoniska beslut: Ut med bromsarna, dykning ned mot Ladjojaure, där vi gick in i vågen på nytt på 800m och fick +10 m/s igen ! “Vindrutan” försvann under oss i en hisnande fart…
På 4000m lämnade vi sekundärvågen, riktning mot Singitjåkka, men på vägen måste vi runda vågmolnet, under ville vi inte gå. Vid Tarfala kom vi så på nytt in i vågen och tog oss upp till 6000m.
Molnet hade nu blivit så stort att man inte kunde runda det med mindre än att bogsera upp halva sin månadslön eller chansa att flyga under det och riskera en utelanding. Primärvågens moln såg ut att gå ända ner till bergstopparna, och sträckte sig ungefär från Vistaskröken ned till Kaitumstugorna, ett vågmoln som är 35 km långt och 8000 meter högt…
På radion var det en massa trafik, Åke Svensson avbröt på 8600m i en 2 1/2 m våg, Johan Nordin, som på fredagen missade sin första diamanthöjd med femtio meter avbröt nu på 8100 m stigande. En massa finländare rapporterade höjder över 8 km.Vi hade aldrig mer än 60-70 km/h vindhastighet på höjd, men så på 8500 meters höjd börjadevi se översidan på molnet. Den mekaniska variometern visade 0, men höjdmätarens snurrande gav besked om vilken visare vi skulle lita på.
På 8.800 meter hade vi fortfarande 200 meter kvar till molnets ovansida men syrgasen började ta slut så det var dags att avbryta. ännu fanns det hål i molntäcket även om de blivit mindre. Så ut med bromsarna och 120 km/h indikerat.Den verkliga farten var nog nära maxfart…
Vi stannade bara upp i bland på vägen ned för att låta kärran hinna med temperaturmässigt och för att hålla rimfrosten i schack.
Några reflektioner:
Patrik var upp just innan på ungefär samma höjd men UTAN att ha satt igång barografen och var tvungen att göra ett nytt försök…
Barogramet visade en maxhöjd på 9000m och med korrektionskurvan kom vi upp till 9330m. Som höjdvinst noterades 7980m. Vad de stora kasten beträffar höjderna beror på att startplatsen ligger på 466 m.ö.h.
Någon finländsk teknolog anmälde 9100m, ett tjogtal piloter var över åtta kilometer. Denna dag torde ett trettiotal diamanter lossnat ur skyn, det är dock svårt att veta exakt, ty många finländare anmäler inte diamanthöjder om de har stenen sedan förut.
Pirttiveteranerna ansåg att dagen var den bästa de upplevt. Om gamla tecken håller i sträck, borde man kunna komma upp på 11 km med tanke på att man i vanliga fall kan komma upp ett par kilometer ovan vågmolnen.
