Ännu ett kebneläger har lagts till historien
Hur många segelflygklubbar bygger ett flygfält på över hundratusen kvadratmeter inom loppet av några veckor? Hur många gör det om och om igen varje år, med en arbetsstyrka på i bästa fall sju man som jobbar på sin lediga tid? De stordåd som uträttas av den lilla men starka kärntruppen som är SFK Kiruna upphör aldrig att förbluffa. Det blev ett bra bansystem även i år, trots besvärliga snöförhållanden och dubbelis. Ett tag var det tungt, t.ex. när snöröjarna körde fast innan de ens kommit halvvägs ut på sjön och plogbilen satt tryggt och bekvämt på plats i ett surhål som alla förstod skulle frysa under kommande natt…
Alltnog, loss kom den, efter en helkväll fylld av svordomar, pulsande i vattensörja, förbannelser, milt våld riktat mot plogvingen, snöskottning, kärnfulla kraftuttryck, inte fullt lika milt våld mot fordonet i stort samt lite fan och hans mormor. Därefter åkte de två ryggskottade aviatörerna hem till människobyn och bjöd ödmjukt nästa skift hjärtligt välkomna att ta över. Tesen att två lärare i samma ekipage är en osund kombination är än en gång bevisad, ”vägen” såg om möjligt mindre framkomlig ut än den oplogade ytan.
Hursomhelst, ett par veckor senare låg en jungfrulig isyta lika öppen som AIK:s målbur och var klar att ta emot flyttfåglarna från söder och öster. Nu blev det också premiär för SFK:s nyförvärv, en Twin III SL som för första gången fick svensk luft under vingarna. Det tycktes den trivas med, dess färddator till vilken vi endast äger en tysk manual kvittrade alla möjliga melodier. I väntan på en översättning har vi empiriskt antagit att Gubben Noa är goda nyheter och Beethovens nia är sämre.
De första dagarna bjöd på turistväder och någon guldhöjd men ingenting att hetsa upp sig över. Perfekt för kontrollstarter och allmän avrostning av pilotklientelet som sedan var redo att svinga sig upp i diamantvågen. Så mycket svingande blev det väl inte under påskhelgen, förutom en och annan bägare för att blidka vädergudarna som nu gjorde sitt bästa för att tillfredställa alla de vars högsta njutning är plusgrader, låga moln och blötsnö. Vågor fanns, om än endast på sjön, sisådär två månader i förtid. Nu finns det ju för all del alternativa sysselsättningar i form av ljugarbänken, kiteåkning, grillkåtan och allmänt turistande i Kiruna, men det kändes ändå som om något fattades.
Som bekant kommer allt till den som kan vänta och andra veckan belönades de tålmodiga med ett par kraftiga kallfronter som drog stabil luft och stark västan efter sig. Nu vaknade lenticunauterna och snart var plattan tom på det tjugotal segelflygplan som gästade lägret. Gästlistan i år var kortare än vanligt med endast c:a 60 namn. En trogen och välkommen skara, men var är alla nykomlingar? Har dagens generation någonting emot en vilsam semester, ren luft, majestätiska vyer och diamanter i skyn? Åtmistone fem piloter fick i år träffa Lucy (vuxenpoäng om ni fattade den), med reservation för eventuella orapporterade stenar. Naturligtvis togs ett större antal guld också.
Nåja, det är klart att det finns alternativ på närmre håll för de som valt att bosätta sig på utelandningsfältet som kallas sydsverige, men Paittasjärvi ligger upplysningsvis inte på månen. Våra trogna vänner från Finland och Västerbotten bilar hit varje år och det inte utan anledning: Ungefär samtidigt som årets första diamant vederbörligen firades i husvagnar och stugor nåddes vi av rapporter om hur vädret betedde sig söderöver. Vi led med våra vågflygarbröder eller vad vi gjorde, och laddade om barograferna. Vågen skulle hålla i sig…
För de som befann sig i rätt lufthav vecka två höll Roland Rotor gästabud å det grövsta, Vistasvagge på höjd under tusen meter gav åtminstone mig rysningar av nostalgi eller något. Somliga bogserförare fann tillställningen en smula påfrestande och de dagarna kunde markbundna fjällfarare studera ett Lindome-recept på hastigt frystorkad (s)pytt i panna, färdigkryddad och serverad kall på snöspegel. Tillagningstiden lär vara 700 meter frifall.
Samtidigt kunde segelflygaren slappna av och lyssna på variometern. Snart såg han mer av vårt avlånga land än man gör från Kebnetoppen och ändå var hans blick fästad på vågmolnet som sträckte sig mer än fem kilometer i nord-sydlig riktning. Från dess ovansida reflekterade han senare över hur lyckligt lottad han är att få uppleva detta varje år. Med de snövita lappländska fjällmassiven tusentals meter ned, badande i vårsolen och en utsikt som trotsar all beskrivning, ja, då blir man lätt filosofisk till sinnes. Fler borde få chansen att göra detsamma.
Nå, chansen kommer igen nästa år, ta den! Tills dess, ha det så gott.
Johan Nordin, SFK Kiruna