Så var det April igen. Påskfirande, skollov med ungarna, första båtturen, ägg, pimpelfiske, nytt gymkort för sommaren (vad nu det skall vara bra för), vaxning av MC:n, första grillfesten, slåss med gräsklipparen och allt annat som hör till. Allt detta finns det en skara något sällsamma individer som har valt att avstå, för femtielfte året i rad och de anser sig till och med vara nöjda med sitt val. Jag är en av dem.

Jag har inte klätt ett påskris sedan jag gick i femman, ungar har jag inte, båten har jag sålt, ägg åt jag senast som maräng på en EK-tårta, pimplar gör jag hellre med en finsk aluminiumburk och jag har varken motorcykel eller kort för dylika. Grillning görs med fördel i Pirttivuopio’s grillkåta, gräset finns nog kvar även efter lägret och vem f-n bryr sig om gymmet när både bröllop och 30-årsdag hör till historien?

Nä, påsken klarar sig fint utan oss, det har den gjort sedan 1962 och lär nog så göra även i fortsättningen. Somliga går i kyrkan och inget fel däri, men vi är mer handgripliga och kommer bokstavligen närmre Herrens boning, med vågen som hjälp. Jag är inte religiös men jag vet att det finns högre makter i himlen. Vi känner dem som VilleVåg, Sune Sjunk och den allestädes närvarande Roland Rotor. I år var det några som blev kompis med Ville. Ville delade ut tvenne diamanter och dryga dussinet guld till de utvalda, men han var mycket selektiv och lät sig inte trugas av undertecknad, som istället presenterades för Sune. Nytt sjunkrekord för Eder reporter är numera 500 höjdmeter på mindre än en minut, är det inte dags att introducera nya tävlingsmoment i RST? Sune var i fin form under ett par dagar i Ladtjovagge där mer än en flygare fann det måttligt lattjo att se bergen torna upp sig runtomkring och flygfältet krypa mot horisonten. Ingen behövde landa ute, men ett par gånger var det nära.

Dagarna under påskhelgen kan närmast beskrivas som en bättre Bellmanvisa; ”Solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel”, dvs skitväder för allt vad en vågflygare bryr sig. Å andra sidan var ju även kvällarna som (andra) Bellmanalster, så det jämnar väl ut sig. Hur som helst flögs det under samtliga lägerdagar, turistväder eller inte. Totalt loggades 460 segelflygtimmar, vilket väl får anses godkänt.

Kirunaklubben har som vanligt gjort en heroisk insats med att få bansystemet i ordning för lägret. Isen i år var besvärligare än vanligt, ett resultat av stora temperaturväxlingar fram och tillbaka över nollstrecket, men de alltför få medlemmarna har återigen lyckats ge oss ett bra och välorganiserat läger. Från och med i höst skall de få förstärkning i form av en återvändare: Jag flyttar tillbaka till min hemmaklubbs jaktmarker efter en 11 år lång exil vars syfte ännu förbryllar mig.

Däremot kommer två gamla trotjänare nu att skiljas från klubben. Våra Astirer, Twin och CS, har sålts till förmån för två nya Astirer. Det är kanske på sin plats att ställa frågan om kirunaklubben består av nostalgiska busschaufförer eller om vi kanske har något emot glidprestanda som sådan. Riktigt så illa är det nu inte, den nya Twinnen kommer att vara en motorutrustad Twin-III SL, ett stort lyft för klubben som nu på allvar kan börja flyga sträcka även över hemmamarkerna där landningsbara fält endast finns att se på vykort. Den andra Astiren är en Jeans, vilket gör den identisk med våran CS (som en anonym skribent tog diamant i den 8:e april -96 förf.anm.) så när som på att den har fast landningsställ. Kanske gör det att vi kan hålla nere vårt redan låga antal ”typ-2-piloter”.

Nytt för i år var att lägerdeltagarna gavs en för de flesta helt okänd möjlighet att erhålla träningsvärk och blåmärken. (Inte för att lägerklientelet hittills gjort sig känt för att efterstäva dessa attribut i någon nämnvärd omfattning, men i alla fall…) Kaj ur Uppsalalaget hade släpat med sig ett urval kite-skärmar från sitt sortiment och det åktes friskt fram och tillbaka på – och ibland en bit ovanför – Paittasjärvi’s is med slalomlagg, telemarkare och varierande finess. Om man får tro de spontana omdömena från de som provåkte, kommer denna aktivitet att återkomma på lägren även i framtiden. Även undertecknad provade på och fann detta med kite/skid-åkning riktigt spännande. Dessvärre var han ensam på lägret om att ha fullvuxna fötter och dessa har ännu inte förlåtit inspärrningen i lånepjäxorna.

Nåväl, tiden lider och vi med den. Nu kan man bara se fram emot nästa läger, när man med SL:en kan pysa förbi startkön och skaffa sig en bra plats i vågen på egen hand. Till dess, flyg långsamt och lågt och luta inte i svängarna.

Johan Nordin, SFK Kiruna