Efter oräkneliga vedermödor och motgångar kunde år 2001:s upplaga av Pirttivuopiolägret öppnas för gästerna den 7:e april. Förberedelserna kantades av tekniska problem av sällan skådad omfattning. SFK Kiruna’s båda snöslungor, plogbil och tillhörande tankanläggning led många och svåra materialhaverier som ett tag hotade att omöjliggöra färdigställandet av bansystemet. Som om inte detta vore nog, var den is som blottlagts så kuperad att man kunde träna isklättring på landningsbanan. Förvisso underhållande, men en smula olämpligt för klena flygfarkoster att landa på. En dryg vecka före lägrets öppnande var dock banorna plogade och skrapade och den lilla men trogna arbetarskaran kunde pusta ut. Allt såg ut att ha klaffat, mot alla odds.
Den vila som möjligen kan ha infunnit sig var välbehövlig, ty den 4:e och 5:e april (två dagar innan öppningen av lägret) dråsade 70 cm snö ned över den lilla fjällbyn. Tim Heikkilä ur Kirunaklubben gjorde en hjälteinsats när han körde snöslungan i mer än 48 timmar utan uppehåll för att få banorna i skick igen. När laget från Uppsala rullade ner på isen efter en 125 mil lång transport, kunde vi se en lätt rödögt Tim hukande sig i förarhytten till den hjälpligt hopsvetsade slungan som redan har alltför många timmar i loggen.
Hur som helst, någon dag senare började de välbekanta ekipagen dyka upp på Paittasjärvis frusna yta. En efter en bredde de frusna plastfåglarna ut sina vingar och flygfältet antog den sedvanliga atmosfären av ett avslappnat och rutinerat, likväl förvantansfullt vågflygcentrum. De som var mest ivriga fick sin belöning i form av 8-10 (alla kanske inte har rapporterats) dimanter under de första lägerdagarna. Vi andra bidade vår tid och finslipade utrustning och flygtrim i godan ro i väntan på Den Perfekta Vågen. Tiden led och vi med den, ty under den andra veckan sken vågen med sin frånvaro så till den grad att solskyddsfaktor 15 var av nöden. Vecka 2 var med andra ord ganska torftig om man ser till själva vågflygningen, högsta höjd rapporterades av en SAS-pilot som ropade upp Nikka radio och anmälde “7000m, stadig nolla”. Han besvarades med en del muttranden om att “vissa behöver ju fotogenvåg för att hålla sig uppe” och liknande sanningar. Piloten ifråga dök senare upp på lägret och bekräftade ovanstående.
En ansiktslyftning av den gamla stugbyn har skett sedan förra lägret: Grillgropen har i år ersatts av en rejäl grillkåta med faciliteter för mer eller mindre avancerad matlagning. På invigningskvällen bjöds det på suovas på rieskabröd, något som tillsammans med en kall öl tål att räknas som poesi.
Bortsett från detta var lägret som det brukar; trevligt, avkopplande och med många bekanta ansikten. Cumulus, VLK, Älvsbygänget, Gällivareklubben (som nuförtiden är en syskonklubb till SFK Kiruna), PIK:arna och en massa andra kändisar fanns där. I år gästades vi dessutom av Sakka som kom upp för att besiktningsflyga en av SFK Kiruna’s segelkärror.
Hur ser framtiden för lägret ut? SFK Kiruna består idag av en kärna på 4-5 man som får dra det tunga lasset när flygplanen skall underhållas och lägret förberedas. Hur länge orkar de när inga nya medlemmar kommer till? Det går inte att undvika att bli imponerad över den hängivenhet som uppvisas och den enorma uppoffring som gör det möjligt för oss andra känna vågens tryck under sittbrunnen. Jag hoppas att fler Kirunaungdomar upptäcker klubben och dess medlemmar och sällar sig till gemenskapen. Alternativet i det långa loppet är att andra klubbar går in som medarrangörer och hjälper till med lägerförberedelserna. För visst skall vi väl fortsätta flyga i Pirttivuopio, EU-byråkrater till trots?
Nå, nu är man tillbaka från semestern och fjällvindarna och då finns det bara än sak att göra: vänta på nästa läger.
Johan Nordin 2001
