Ännu en gång har flyttfåglarna svingat sina plastvingar över Kebnekaisefjällen och Paittasjärvis is har fyllts med hårda och kärva, kort sagt Riktiga, segelflygare.Undertecknad, som gick i spetsen för en mixad sjumannaexpedition från Uppsala, Helsingborg och Hamburg, fann sig en fredagseftermiddag åter stående på den is som för ett drygt ett decennium sedan utjorde bas för dennes första soloflygningar. Ett par timmar senare hade expeditionen efter en gnutta blod, svett och kärnfulla kraftuttryck avverkat de c:a etthundra metrarna fram till husvagnsparkeringen. Jodå, snö flyttar på sig när det blåser, visar det sig, och ingen hänsyn tas till att en tungt lastad hissingetraktor 740 vill ha någon slags markfrigång för att förmå vad dess latinska namn antyder skall vara möjligt.

Expeditionen inkluderade ett antal förstagångsbesökare och en av de första reaktionerna från dem var att: “Jo, visst sade ni att stugorna var av det enklare slaget, men…”. Som sagt, det mesta är sig likt sedan gamla tider.

Så under lördagen började ett stort antal välbekanta fysionomier beträda isen med de mest varierande fortskaffningsmedel och som brukligt är, sågs även en beryktad Buick Super Eight, nu även med lackerad vänsterskärm och med åtminstone en majoritet av de åtta baljorna i arbete. Det dröjde inte länge innan flygverksamheten var i full gång och snart nog började de första diamanterna lossna ur skyn. Pirttiveteranen Christer Björk hade optimerat sitt flygande och noterade två diamanter efter lika många starter för året. Vän av ordning frågar sig om detta är förenligt med god sportsmannased enär Christer var fullt medveten om att vän av ordning kämpade i tio år innan ädelstenen blev hans. Dylika tilltag ger lätt intryck av att det inte är särdeles svårt att göra en diamanthöjd. (Åtminstone inte för somliga, vill någon framhålla, men nu är det ju jag som skriver, så det lämnar vi därhän)

De tre första dagarna tillhandahöll lägligt nog turistväder för den som ville glida runt över ett solbadande Kebnekaise, vilket också gjordes. Jag förbrukade två rullar film under en och samma flygning och önskade ändå att jag hade haft mera med mig. Den svenska fjällkedjan kan vara rotorbildande, jobbig, farlig, ogästvänlig och… alldeles underbar.

Vår tyska delegation i form av Bettina anslöt sig på måndagsnatten. Hon välkomnades med en stadig (och varm) svensk frukost och efter omplåstring och läkarundersökning kunde hon snart flyga igen. Visste ni att 1:a gradens brännskador tar mer än två veckor för att läka?

En annan bekanting som välsignade lägret med sin närvaro var gamle Roland Rotor som parkerade sig i Vistasvagge. Han hade med sig hela släkten och denna huserade nu fritt i hela området. Roland gav sig tillkänna för alla och envar som följde bogsersnöret till Vistas på halvlåg höjd och bland lagmedlemmarna som inte tidigare flugit i fjällen hördes kommentarer som:

“Jag kommer aldrig mer att tycka att termik är turbulent”

“Skall man hänga kvar i snöret när bogserkärran går i spinn?”

“Mina handskar flög omkring som vore de i en torktumlare”

“Hur gör man för att spy kontrollerat i det här vädret?” “Gör som Sven, använd syrgasmasken, bara inte min”

De är i gott sällskap, det var fler än en bogserförare som hade mardrömmar när första veckan var till ända. Även om dessa dagar med markvindar på omkring 70 km/h var påfrestande, så var de minst lika tillfredsställande för de diamanthungriga. En av dagarna (jag tror det var den 2:e april) lossnade åtminstone 18 stenar. En av dessa tillföll Kaj, som envetet kämpat i tre timmar med 4000m höjdvinst, bara för att senare rasa ner till 1100 igen. När han sedan åter for in i en rotor som gjorde rosetter av Discusens vingar, lyckades han få kontakt med en stabil våg och sedan med rent hat skrämma sitt plan upp till 6600 meter. Vi som stod på marken var än mer lättade än piloten, eftersom detta nu innebar att vi inte behövde skydda flygmatrielen mot hans aggressioner.

Att stå på marken under en dag som denna är, om än enerverande, så även mycket underhållande. Att se en Bergfalke II/55 komma in för landning när markvinden är tio knutar över kärrans sättningsfart är både spännande och roligt för publiken, men för piloten bara spännande.

När jag en dag ringde hem till klubben nere i bondmyllan för att ge en halvtidsrapport, kunde jag anmäla att expeditionen kammat hem tre diamanter och fyra guld. På hemmabasen var man mycket imponerad, fast också något tvivlande. När jag efter en halvtimme ringde tillbaka och ökade på statistiken med ytterligare en diamant och ett guld, fick jag frågan om jag led av akut syrebrist.

Vädret under årets läger var mycket varierande, men ändå flygbart under alla lägerdagar. De som förut endast flugit i Ottsjö uppmärksammade att vågen i Pirttivuopio flyttar på sig i mycket större utsträckning och att vädret därför upplevdes mera svårtolkat. Som väl var, blev dagarna med sydvåg förskonade mot det som annars är ganska vanligt, nämligen att molnen på låg höjd drar ihop sig och stänger dörren för höjdflygarnas återkomst till banan. Under årets läger var det alltid tillräcklig marksikt för att landa säkert. Även våra skåningar fann sig väl tillrätta i lufthavet, om än det tillfälligtvis behövdes tolkhjälp för att Nikka Radio skulle förstå vad som yttrades i radion. Skillnaden i hörbarhet förbättrades från tvåa till fyra efter ett raskt dialektbyte vid förbindelsekontrollen. Språkförbistringen var dock inte värre än att samtliga kunde fortsätta använda sitt modersmål i etern.

För varje år stiger min förundran över min gamla hemklubbs kapacitet. På den tiden jag var bofast i Rikets Krona var vi tio man eller fler som arbetade med att göra iordning och sedan driva lägret. Idag är den siffran halverad och ändå flyter allting på utan större bekymmer. En stor eloge till Tim, Patrik, Kjell, Lennart och alla ni andra som sliter häcken av er, bra jobbat! Isen i år var bättre än på länge, tjock och solid och banorna blev så släta som man kan begära under rådande förhållanden. Vi minns år då bogserförarna tvekat om vad som skadar planen mest, att landa på eller bredvid banan. I år var banorna lika släta som min meritlista i fjolårets RST-resultat.

Livet går vidare. När detta skrivs, har våra plastfåglar åter förpassats till hangarer med påtaglig likhet med gamla bondlador, mitt ute på en platt lervälling som egentligen är för tunn för åkerbruk, men lite för tjock att segla på. Tills nästa år får man leva på livets nödtorft, dvs termik, trånga luftrum och gräs i landningsstället. Då vill vi se att fler klubbar från den platta delen av landet söker sig norrut och provar på hur luften smakar några tusen meter över sveriges högsta topp. Tills dess, kom ihåg att flyga långsamt och lågt, och inte luta så mycket i svängarna.

Johan Nordin 1999