Årets kebneläger var för klubbens del historiskt. För första gången deltog Cumulus med två plan. Under den gångna vintern hade Twin Astiren fått syrgasutrustningen installerad, plus allehanda andra arktiska tillbehör som till exempel imrutor och norra halvklotets snyggaste dayglowtejpning. Med en flotta bestående av en Twin och en LS4-a hade antalet cumulöss i det polara lufthavet tredubblats.

Förväntningarna var alltså höga fredagen 3/4 när Pelle krokade Twinens vagn efter Buicken och Kaj C6:ns vagn efter Escorten. Ödet skulle däremot snabbt testa vårt goda humör. Redan efter dryga två timmar kunde Kaj och jag observera att Buicken framför oss hade problem med att hålla farten. Efter en undersökning vid vägkanten under begynnande snöslask drogs den troliga diagnosen, bensinpumpen. Vi kollade vid nästa bensinstation i Huttula om vi kunde ta in bilen i hallen. Av öppethållningstiderna hos bensinstationernas verkstäder att döma, tycks somliga personer vara övertygade om att alla bilproblem inträffar måndagar till fredagar mellan klockan 8.00 och 16.00. Sålunda skedde demontering och montering av bensinpumpen på bensinstationens gård under fallande snöslask och mörker. Renoveringen av pumpen gjordes inne i lokaliteterna, på golvet mellan hyllorna av konservburkar, fågelholkar och andra biltillbehör. Äventyret med bensinpumpen kostade oss fyra timmar och när vi kl. 20.40 var tillbaka på vägen hade vi en lång natt framför oss. Vi har visserligen under de senaste åren kommit allt senare på kvällen till Torneå. Jag hoppas att årets rekord förblir oslaget, 5.30 på morgonen.

Följande dag var lyckligtvis mindre händelserik. Efter att ha fått några timmars sömn begav vi oss iväg på förmiddagen. När vi närmade oss Paittasjärvi kunde vi under 15 minuters tid beskåda ett vackert vågmoln i fjärran. På kvällen installerade vi oss i stugan och av naturliga skäl lade vi oss osedvanligt tidigt. Ingen av oss hade några problem med att sova mer än 12 timmar. När vi vaknade på söndagen kunde vi konstatera att dagen var mulen. Vinden höll sig mellan ost och syd, och ibland snöade det. Ute på isen fanns det relativt lite snö men det måste ha blåst ordentligt tidigare under vintern eftersom snödrivorna inne i skogen var massiva. I stugbyn var många av stugorna insnöade till tre fjärdedelar av deras höjd. Dagen var ypperlig till att montera och förankra båda planen. Övriga cumulöss infann sig under dagens lopp, börjande med Sven. Björklundarnas rullande toddyservering anlände klockan 21.30.

Måndagen 6/4 var mulen med sydostlig vind. Detta ledde till att banan flögs tillfälligtvis i ostlig riktning. Nytt för i år var förresten ett nytt banarrangemang. Bogserplanen landade på en egen bana som låg i vinkel mot startbanan. Efter att ha landat på sin egen bana kunde de rulla direkt framför de väntande segelplanen. Allt det här ledde till att segelkärrorna flög högervarv i landningen. Nytt så det förslår. Pelle provflög C6:n, medan Twinen fick vänta på bättre väderlek.

Tisdagsförmiddagen var mulen. Vind och snöfall från öster ledde till en tidig avlusning i Kiruna simhall. Vädret klarnade lämpligt till eftermiddagen. En svag sydvästlig vind var tillräckligt stark för att sprida ett par rotormoln på himlen. Eftersom teknologerna ännu inte hade kommit fram, hade vi bara ett bogserplan. Det var dags för Kaj och mig att inleda Cumulus´ tvåsitsarera i polarregionen. Efter en start halvsjutiden kopplade vi ur i rotorn i Vistasvagge. Där knegade vi oss upp till 1600 meter och steg upp i vågen. Ett verkligt bra sätt att inleda flygsäsongen, måste jag säga. Sitta i en våg och beundra solen som sjunker bakom bergskammarna samtidigt som audions toner blandar sig med sfärernas musik. Stämningen i Twinen var motsvarande. Vi hann stiga till 2000 meter innan det fallande mörkret tvingade oss att avbryta, i en stadig tvåmeters våg. På kvällen kom Annikki och Sven med cocktailtilltugg till vår stuga för att spela Kasta gris. Under kvällens gång söndrade Kaj en del av möblemanget och käkade råa makaroner.

Invånarna i stuga 10 vaknade klockan 11.00 tidigt på onsdagsmorgonen. Hela laget hann flyga med C6 men utan höjdvinster. På kvällen samlades cumulössen i stuga 10. Torsdagen bjöd på växlande svag vind. Lägerdeltagarna bjöds på stjärnmotorbuller när en Beaver kom på besök. Medan Patriks födelsedag firades på kvällen anlände låga moln västerifrån

Fredagen 10/4 började med turistväder. På eftermiddagen mulnade det från väster. Först tog Pelle och Kaj en tur med Twinen och sedan kom turen till Sven och mig. Vi kopplade ur på 1200 meter över Södra branten. Två kilometer söder om Ladtjojaure låg vågen. Vädret mulnade men vågen bestod. Medan vi steg såg vi Björn i sin nya DG-600 under oss, och till vår förtjusning steg vi snabbare än han. Vågen attraherade även andra, och snart fanns det sju plan i samma våg. När höjdmetarvisaren började närma sig 3000 meterssträcket mattades stiget av. Toppen blev på 2950 meter. Förargligt. Vi flyttade på oss för att söka ett bättre ställe i vågen, och snart bar det uppåt igen. Också här blev stiget svagare på samma höjd. Det krävdes tydligen specialåtgärder för att nå målet. Sven kom på den briljanta idén att muta Biegolmai. En chokladbit ut genom sidofönstret, och vips blev det fart på stiget. Nu kom vi upp till 3000 meter. Efter en stund beslöt vi oss för att trots allt vilja komma över strecket och inte på det. Alltså in i vågen igen. Den trilskades fortfarande på samma höjd. Den här gången bestod Biegolmais offer av en större chokladbit, och vi steg till 3040 meter. Med tanke på det mulna vädret föreföll vår höjd vara tillräcklig, så vi gled iväg och käkade själva upp resten av chokladen. På basen av empirisk forskning kan vi dra slutsatsen att Biegolmai gillar Japp. Vi gled in över Tarfala och fortsatte runt Kebnekaise på 2600 meter. I det bleka ljuset under en mulen himmel målades bergen i kolsvart och snön i kritvitt. De vita snöytorna var strukna med samma ton, utan en enda skugga. Alla gråtoner tycktes ha försvunnit. Här och där var de branta snöpartierna brutna av mindre laviner. Det surrealistiska landskapet avbröts av somliga isfall vilka hade inom sig en ljusblå glöd. I den här svartvita världen tedde sig det blåa skenet sagolikt. Vi var båda överens om att regissören till filmen kunde sin sak. Vi vände tillbaka och flög mellan Tolpagorni och Singitjåkka, vilka bjöd på flere storslagna vyer. När vi kom ut mellan dem hade vi 2200 meter att ta oss hem på. Twinen visade vad den kunde i glid och vi fick till slut parkera oss i ett femmeters sjunk ovanför sjön för att komma ner.

Lördagen den elfte verkade bjuda på turistartat väder, så laget bestämde sig för avlusning. Visserligen rörde sig luften tydligen till den grad, att om man med vett och vilja sökte efter vistasrotorn så hittade man den. Selänpääs Puchacz illustrerade det som många redan visste: a) Vistasrotorn kan snabbt ta ner en på låg höjd. b) Från Vistasvagge till fältet är det ett obehagligt långt glid när man ser knölarna i grodperspektiv. Efter avlusningen placerades den nyanlände Ricke i Twinen för att invigas i procedurerna. På kvällen samlades lägerdeltagarna till fest i Nikkaluokta.

Söndagen visade sig vara solig med markvind som vred sig kring väst. Avsaknaden av höjdvind gjorde att dagen lämpade sig bäst till att spatsera på isen. Under dagens lopp anlände Kens show wagon med ett typiskt urval nummelapiloter. Andra anländare var Bellarna, medan Sven och Björklundarna åkte iväg. Dagen mulnade på kvällen och snöfallet bådade inte gott för morgondagen.

Måndagen 13/4 var till en början mulen. Senare förde en nordostlig vind med sig halvmulet väder. Eftersom dagen inte verkade bjuda på vågflygning beslöt Patrik sig för att arrangera alternativ flygning. Lägerdeltagarna fick en möjlighet att åka fallskärm efter motorkälke. Det vill säga två motorkälkar drar iväg kandidaten och skärmen mot vinden. Eftersom dagens motorkälkar tycks vara ena verkliga fartvidunder stiger det riktigt bra medan man dinglar under kalotten. Efter att jag roat mig en stund kom turen till Kaj. När han klätt på sig selen och linan sakta sträcktes höll vi andra upp kalotten mot vinden. Rätt som det var kom det en vindby från vänster som tog med sig skärmen och Kaj. Skärmen draggade Kaj med huvudet före genom snödrivorna. Under det första doppet yrde det kring honom förutom snö också hans Ray-Bans och mössa, under de senare doppen stänkte denna mänskliga torped vackra snökaskader. En normal människa skulle troligen svära högljutt eller ropa på hjälp. Inte Kaj, hans utrop inskränkte sig till: “Mina glasögon!”

Resten av måndagen använde vi till att avlusa oss i Kiruna. Under tiden var det somliga som dristade sig att flyga. Några kom upp till 3000 meter, men sedan ingrep vädret. En snöby kastade sig över fältet och plötsigt susade det in flygplan från alla riktningar. Allt medan Matilda satt i tornet och testade sina adrenalinkörtlar. Allting gick lyckligtvis bra, även om Selänpääs Puchacz igen var i rampljuset. Medan den flög i landningsvarv spanade läraren åt alla håll och frågade jassen där framme om han såg banan. Jodå han såg den, allt gick bra. Ännu i finalen samma fråga, fortfarande såg han banan. Tjong! Där satt Puchaczen i snön 100 meter före tröskeln. Jassen i framsitsen förstod inte varför läraren var så upprörd. Han såg ju banan fortfarande tydligt.

Tisdagen började med en kall nordostlig vind. Segelflyghistoria utspelades när Cumulus båda plan var dagens första i luften. Dagen var inte så dum, våg fanns det nog. Problemet var snarare att vädrets makter arrangerade upprepade demonstrationer av hur ombytligt fjällvädret kan vara. Tre gånger täcktes fältet nämligen av snöbyar. Det hela gick så snabbt till att även många på marken blev överraskade. De som vid samma tidpunkter var i luften fick hålla vädret under uppsikt och vara snabba med bromshandtaget. Både Kaj med LS:n och Ken och Harri med Twinen fick skynda sig att komma ner. Cumulus’ lag bestämde sig senare för att käka våfflor i Nikkaluokta, i stället för att utmana vädret. På kvällen var det dags för fyrverkeri, tal, brasa och andra festligheter på isen under det stjärnklara himlavalvet. Man firade trettioårsjubileet för den första landningen 14/4 1962 kl. 20.43. Hjälten själv, Pentti Ahava, illustrerade med ett magplask i snön platsen där han landade sin Jaskolka. Platsen är för övrigt inne i bukten framför båthusen till höger om vägen när man kör ner till isen. Trots den kalla kvällen trivdes folk ute i det fria medan de lyssnade till flyghistorierna som de gamla örnarna berättade. Det fina vädret gjorde att firandet töjde ut på tiden, så även i Kens husbil. Senare bjöds där på underhållning av ovanligare slag då en bogserare dansade magdans inför en häpen och hänförd församling.

Onsdagen var à la turistväder. Vinden, om det nu är den rätta benämningen, kom från nordost och avtog med höjden. På marken var det så gott som vindstilla, solen gassade från en himmel där inte ett moln kunde skådas. Alla i laget flög. Avsaknaden av vind hämmade förstås framgångarna i vågflygning, men under 1000 meters höjd fanns det svaga termiska uppvindar att röra sig i. På kvällen tog vädret igen dagens bortslösade värme och pressade ner kvicksilvret till -26′ C. Hannu Rinne som bodde i show wagon hade det fortfarande jäktigt. Föregående kväll hade en bogserare dansat magdans för honom och bjudit honom att komma med till Spanien, och den här kvällen fördes han iväg av en lokal renkarl på snöskoter för att titta på fiskar.

På torsdagen var laget effektivt. Först en kvick tur till Kiruna simhall och sedan snabbt tillbaka för att utnyttja vädret som verkade bättra på sig. Förmiddagen var klar, men på eftermiddagen började det fläkta från sydväst. Ett stort långt mandelmoln ovanför sjön skvallrade om var vågen låg. Jag var den första att ta en tur med C6. Efter en bogsering till Södra branten var det bara att parkera sig i vågen som verkade vara riktad mellan syd och sydväst. Snart hade marken sjunkit undan och jag och de andra började komma i höjd med vågmolnet. Då blev det dags för det roliga, att gå upp på vågmolnet och fortsätta stiga ovanför det. Förutom att det var en vacker värld som kunde beskådas där uppe, var det en trevlig känsla att flyga ovanför ett så här sympatiskt moln. Moln brukar ju oftast föredra att hålla sig ovanför oss. Vi skulle alla snart få erfara att molnens brödraskara innehåller även osympatiska element. När jag hade stigit 2100 meter till 3000-meterssträcket verkade vågen plana ut. Jag höll på att söka efter eventuellt fortsatt stig när en varm och fuktig luftmassa i väster visade tecken på att närma sig. Vi iakttog en stund molnbanken och hoppades att den skulle lämna oss i fred. Sedan såg vi att molnjäkeln skickade en snöby från Nikkaluokta och Kåkittjårro mot fältet. Alla som hade respekt för labila sydvågor drog i det blåa handtaget och skyndade sig ner. Medan vi förlorade höjd kunde vi se hur denna molnens Fagin gjorde flera utfall mot fältet och stannade upp efter varje gång för att njuta av oredan han ställde till med. Oredan måste ha varit tillräcklig, för vi fick flyga ostörda i nedflygningszonen och landningsvarvet. Väl nere på marken kunde vi se hur molnet skrockande drog sig tillbaka bakom Kåkittjårros rygg. När allting lugnat sig igen var det Kajs tur att ta C6:n. Vågen fanns kvar och han steg till 2700 meter. Under dagens lopp hann också Twinen flyga flitigt. Högst med den kom Anders och Ricke, till 2650 meter.

Långfredagen såg till en början inte alltför bra ut. Vinden befann sig mellan syd och sydväst och molnbasen var otrevligt låg. Vi beslöt att göra en tur till Nikkaluokta medan vi väntade på bättre väder. På eftermiddagen belönades vårt tålamod. Vinden tilltog i styrka och molnen började anta de rätta formerna. Strax efter klockan två rullades C6:n och Sven samt Twinen med Ken och Hannu i bogserkön. Efter en urkoppling redan på 700 meter visade Sven att det var prima flygväder, upp med 3900 meter till 4600 meter. Ken och Hannu steg 3300 meter till 3750 meter. Under tiden friskade vinden till ytterligare och började piska upp snö från isen. Kaj och jag åkte iväg som nästa besättning i Twinen. Till en början höll vi till mellan Paittasjärvi och Kaitumjaure. Först verkade det stiga riktigt hyfsat, men snart avtog stiget till den grad att vi började oroa oss för att hållas i luften överhuvudtaget. Vi var båda särdeles artiga och hänsynsfulla. Båda kunde tänka sig att överlåta flygandet åt kollegan som säkert skulle hitta stig igen. Till slut beslöt vi att överge området och glida någon annanstans. Västerut såg det acceptabelt ut. Bortom Singitjåkka låg en massiv molnbank, vackert belyst av solskenet. Men före molnbanken var vädret klart och trakten söder om Ladtjojaure verkade inbjudande. Mycket riktigt, när vi kommit dit hittade vi en våg som vi parkerade oss i. Medan vi steg mellan Latjojaure och Kaitum kunde vi koppla av och njuta av vyerna och solstrålarnas lek i molnmassan västerut. Stiget började avta när vi gått över fyrakilometerssträcket och vi började söka efter toppen. Tyvärr började färdplanen gå ut och vi beslöt att nöja oss med 4400 meter, vilket motsvarade 3200 meters eget stig. Vi försenade oss 6 minuter från vår landningstid i färdplanen, men det berodde på att det inte gick att ta sig ner var som helst. Vid ett tillfälle upplevde vi nämligen att Twinen vid 120 km/h och med fulla bromsar steg med 1 m/s! Vi hittade slutligen ovanför sjön ett präktigt sjunk som hjälpte oss ner. Det är praktiskt när naturen har tänkt både på “upp-” och “nerhissar”. När vi kommit ner hörde vi att Ricke var i C6:n. Han steg med 3900 meter till 5100 meter. Twinen hann med ännu en flygning där Mikael och Kaj steg med 2700 meter till 4000 meter. På kvällen hörde vi att två lägerdeltagare hade flugit diamanthöjder. Bådas topphöjd var under 6000 meter, så den här dagen krävde en diamant en låg urkopplingshöjd.

Lördagen 18/4 visade sig vara turistaktig. Den lilla vindpust man kunde förnimma kom från ost och himlavalvet var så blått det kunde bli. Ricke åkte iväg och vi övriga fördrev tiden med terapiflygningar i Twinen. Mot kvällen mulnade vädret och vinden vred sig mot syd. På kvällen kunde ett vågmoln beskådas ovanför sjön. Det var egentligen inte så förargligt eftersom kvällen var bokad för våffelfesten i stuga 2. Världsrekordet i antal kebneknasar i en  kebnestuga gjordes under lägret 1990. Då befann sig som bäst 27 våffelgäster i stuga 2, ett resultat som väckte välförtjänt aktning. I år var antingen festen populärare eller också publiken mer vältränad, för ett nytt världsrekord på 29 personer kunde under ystert jubel konstateras. Detta alltså i en hundkoja av texasformat där våffelkocken ännu hade utrymme att arbeta. Häpnadsväckande. Om rekordet skall höjas ytterligare måste väggarna stöttas från utsidan.

Det verkade som om vädrets makter ville göra avskedets stund lättare påskdagen 19/4 genom att ge oss ostlig vind och snöfall. På det sättet var det ett lätt val att packa in planen och åka hemåt.

Arktisk aeronautikförfattare: Long John

_____________________________________________________________________________________________

Hört på Kebne

*   Sven: “Alla förnuftiga förslag använder jag tvärt emot.”

*   Okänd: “Cumulus vaknar sist, kommer sist till startplatsen, lämnar startplatsen sist, lägger sig sist.”

*   Björn om Benita: “Hon är effektivare än Luftfartsverket”

*   Kaj: “Jag måste gå till dasset.”

    Long John: “Har du tänkt?”

*   Ricke: “Jag behöver en dusch.”

*   Kaj: “Vågen sitter mitt på skiten.”

*   Ken: “Markku ser ut som om han har kammat sig med en fläskkotlett.”

*   Ken strax före finalsvängen med Twinen: “Var fan är banan?”

*   Long John: “Min blandning av lök och vitlök håller plexiglasen imfria.”

*   Kaj: “Luki-luki nu pistär jag iskemätön paketti in hit.” (Satte nya batterier i kameran.)

*   Ricke till Kaj: “Vill du bli gudfar åt vår andra så kan jag bli åt er första?”

*   Benita om sparkstöttingen: “Det är det enda som fungerar hos Björklund.” (Bl. a. BMW:n krånglade.)

*   Matilda till Long John: “Du är en renlevnadsmänniska. Du dricker inte kaffe utan renar dig med ädlare varor.”

*   Ken: “Jag spelar bög på Svenska Teatern.”

    Sven: “Kom inte nära mig!”

_____________________________________________________________________________________________

Bevingade ord

CRASH. Hyvä syy osata ruotsia.

– Tomi Luomanpää