Man började segelflyga i Kiruna redan på 50-talet. Hittills har jag dock ej fått fram någon information från denna tid.

I början av 60-talet flög man från Kiruna flygplats ( Jo, den fanns redan då ! ) Segelflygarna samsades med motorflygarna i Kiruna flygklubb. Totalt var det ca 70 medlemmar.

Vi hade två stycken Bergfalke ( SE-SXO och SE-TBH ). Det fanns givetvis inte bromsar på segelflygplanen på denna tid utan vi använde uteslutande grässtripparna vid sidan av den riktiga banan. Genom att trycka fram spaken efter landning bromsade skidan ner farten.

Det fanns många problem. Ett stort gissel var skadorna som flygplanen ådrog sig inne i hangaren på flygplatsen. Här samsades allt flyg i Kiruna, inklusive linjefartens luftfartyg som vid denna tid bestod av det svenskbyggda flygplanet Skandia och så småningom även Metropolitan.

Det nu anrika vågflyglägret i Pirttivuopio genomfördes första gången 1963. Redan den 14 april 1962 kl. 20.43 satte finländaren Pentti Ahava ned OH-JAA ( En polsk Jaskolka ) på Paitasjärvis is. Han insåg att fjällen runt Pirttivuopio hade stora möjligheter för vågflygning. Från början anordnades bansystemet inne i viken vid byn Pirttivuopio, men efter en vår med mycket svåra isförhållanden på denna plats beslutades att banan skulle flyttas ut 2km på den stora sjön Paittasjärvi. Detta under flera medlemmars stora protester. Då banorna väl kommit i drift ute på sjön insåg alla fördelarna: mindre risk för rotorer och nedsvep, jämnare vind, större bansystem, bättre is mm mm. Än idag plogas varje påsk ett bansystem upp ute på denna is, ytan är totalt ca 50 fotbollsplaner !

Innan stugorna kom på plats i Pirttivuopio bodde vi i byns skola, Uppe var det logi, nere servering. Det var fru Nia från Årosjåkk som skötte hushållet. Jag kommer ihåg hur vi använde matkuponger. En del hade dock egna tält, som Åke Bergendahl som tältade på gravkullen ( den lilla kullen invid bryggan ). Undrar hur det kändes de nätter då kvicksilvret kröp ned under -35 ?

1964 var det så dags för undertecknads sista Ek-flygning i utbildningen. Allt gick bra tills det var dags för landing. farten på final var nog lite låg, och landningen blev något hård. Stolen jag satt i gick sönder och vingspetsarna tog i marken. Men jag satte ner kärran precis på märket !

En annan gång var en av klubbens kvinnliga medlemmar uppe och flög i Pirtti. Under flygpasset drog det upp till rejäl storm, det blåste tvärs banan. Kerstin som damen heter, bestämde sig för att landa tvärs banan, och så fort hon tagit mark rusade resten av klubben fram och lade sig på flygplanet för att det inte skulle blåsa bort.

En del haverier har inträffat i Pirttivuopio, och det är inte så konstigt, på två veckor varje år flygs här fler starter än från Arlanda samma tid. Inget riktigt allvarligt har dock inträffat.

Våren 1965 var stormig under lägret. En av dagarna beslutade dock ett par piloter att det skulle flygas. En av dem landade i Kaitum ( ca 20 mil bort med bil ). En annan kom gående ned från fjället med instrumentbrädan i handen. Av flygplanet var det bara spintved, men han tyckte att det var synd att lämna kvar instrumentbrädan som tydligen inte tagit så stor skada ! Detta var förstås före radions intåg i segelflygplanen. En tredje pilot denna dag fick utelanda mitt på fjället, med helskinnat plan dock. Tre gånger försökte vi bogsera upp kärran från platsen med ett skidförsett bogserplan. Utan framgång, segelflygplanet grävde gång på gång ned sig i den djupa snön. Det var först efter det att vi skruvat bort ett bord från trafikledningskuren och lagt under hjulet som vi lyckades få planet därifrån !

Ett gott samarbete med flygflottiljen i Luleå, F 21, var av yttersta betydelse. De anordnade nämligen kurser i snöslungning både på hemmafältet Kalixfors och i samband med vågflyglägret i Pirttivuopio. Ett par år fick vi dock ingen hjälp och vi använde istället alla möjliga redskap, bland annat kommunens väghyvel ( ! ) och olika baklastare. Bakom F 21´s insatser stod en man vid namn Allansson. Det var tack vare honom klubben fick denna ovärderliga hjälp. Då pensionen närmade sig blev Allansson orolig för hur det nu skulle gå med segelflygandet i Kiruna. Han tipsade oss om en stor snöslunga som var till salu i Vidsel ( ca 30 mil från Kiruna ), och for sedan och hämtade den åt klubben ! På vägen till Kiruna körde en personbil in i slungan, som väger 11 ton. Det hela slutade dock lyckligt.

Klubben ägde också tidigt en dubbeldäckad De Haviland ( SE-ANL ). En kväll var en av klubbens medlemmar ute och tränade stall och vikning över Kiruna stad. Vid varmkörningen nästa dag lossnade hela propellern och landade10 meter framför flygplanet….

Det visade sig ( efter ett bra tag ) att vid landing kvällen innan hade propellern tagit i banan vid sättningen. Men det var inte så mycket att snacka om tydligen…. ( Vad skulle LFV säga om detta idag ? )

Åren gick och åsikterna i flygklubben gick mer och mer isär. År 1970 ”separerade” så segelflygarna från klubben. Segelflygklubben Kiruna, SFK, bildades. Detta blev en kick i klubbens historia. En standard Libelle ( SE-TIO ) köptes in, och klubbens verksamhet förflyttades till Kalixfors ( Kirunas första flygplats ). Här huserar segelflyget än i denna dag. Flygplatsen var redan då militär, och i reglementet framgick att inga fasta byggnationer fick uppföras. Detta löste segelflygarna genom att uppföra en stor tälthangar som fortfarande används.

Det hände att vi blev så exalterade av vågflygningen i Pirttivuopio att vi helt glömde tiden, och fler än en gång har det landats på isen med hjälp av bilstrålkastare. Det var dock ingen god idé då man som straff dagen efter fick tömma hela lägrets dasstunnor!

Jag försökte flera gånger att åstadkomma en femtimmarsflygning, dock utan framgång. Jag hade helt enkelt svårt att inte bli fruktansvärt kissnödig efter ett par timmar i luften. Efter ett försök som slutade på 2h 20min kom jag så på iden att använda blöjor. Sagt och gjort, jag for och köpte ett paket.

Då det var dags för test gick något fel, jag satte på mig den avigt, och fick den yttre plasten in mot kroppen. Det fungerade inte så bra !

En flygning jag kommer ihåg är från Pirttivuopio 1975. Ett stig utan motstycke! Efter urkoppling på 1200 m höjd hittade jag ett mycket kraftigt stig. Variometrarna slog i botten, både 5 och 10-metarn. Efter en del räknande med hjälp av trafikledningen över radion kom vi fram till att det verkligen stämde, det steg med över 10 m/s. Lugnt och stadigt, precis som våg ska vara. Jag hade redan innan flygningen bestämt att avbryta på 6000m och det gjorde jag. Väl nere på backen kunde vi konstatera flera saker:

Totala flygtiden var endast 56 minuter ! Och jag hade verkligen varit på precis 6000 m. Tyvärr så kom jag senare på att det fattades 200 m till en diamanthöjd. ( Som jag ännu idag inte har tagit )

I senare tid har även en hel del kul inträffat:

Ett exempel är Rob Ellis, den excentriske engelsmannen som köpte vår Libelle. Enligt honom så är detta flygplan en sk. ”very high performance glider”. Glidtalet är 1:35… Han är mycket mycket snål, och en kväll i Pirttivuopio hade gänget samlat sig för samkväm. Det hör till seden att alla som kommer tar med sig något drickbart för att bjuda laget runt. Rob hade med sig något som han kallade ” moonlight whiskey ”. Han hade införskaffat denna flaska i Thailand, och den var tydligen billigare än dricksvatten på flaska…

”Man får inte dricka för mycket, det kan påverka synen”. Ingen drack…..

En av våra bogserförare var en gång ute på ett fotouppdrag vid Pirttivuopio. Reportern satt i baksits på Cuben.

För att få bästa möjliga bildkvalitet flög de med övre sidodörren öppen. Längst upp i Vistatsdalen, ca 5 mil från närmsta väg ramlar helt plötsligt bogserförarens rävskinnsmössa ut genom den öppna luckan. Reportern noterar det men har fullt upp med att fota och säger ingenting. Efter landning får vår bogserpilot reda på vad som hänt och blir alldeles från sig, mössan var allt annat än billig. Dessutom är det nästan omöjligt att få tag på en liknande kreation idag.

Trots idog flygspaning hittas inte mössan. Har du fjällvandrat i området på sistone och fått för dig att det har hängt en död räv i ett träd har du inte hallucinerat. Det är bara Anti-Hurri´s kära rävskinnsmössa…

Ett vågflygläger hade vi besök av ett par Stockholmare som ej stiftat bekantskap med fjällflygning tidigare. Vid en av flygningarna hamnar de i oväntat sjunkande luft och ser hur banorna försvinner bakom några kullar.

Snabbt hörs en stressad stockholmare:

· Nikka Radio, från XXXX, vi ligger lite pyrt till i Vistas, hur ere med istjockleken här i kring ?

I flygtrafikledningen satt denna dag Björn Björklund från Vasa, Finland.

Med sin dova finlandssvenska svarade han så:

· Jo nå, nog är det bara att landa på isen överallt nog.

(Isen här vid denna tid på året är sällan tunnare än 1 ½ M och bär utan problem klubbens 11 ton tunga snöslunga.) Efter denna dag har vi en ny slagdänga i klubben ” Jo vi ligger lite pyrt till i Vistas. ” Till saken kan sägas att Stockholmarna med nöd och näppe tog sig tillbaks till fältet.

För att få träna lite ordentlig termikflygning åker varje sommar ett gäng från Kiruna över till mellersta Finland för att flyga. Ett år var en av klubbens nyare medlemmar ute på sin första tiomila med en rutinerad segelflygerska. Tyvärr så slutade det inte bättre än att de fick utelanda vid yttersta brytpunkten, termiken dog ut helt. Landingen gick bra, men då fältet var kort fick de avsluta med en groundloop för att stoppa upp farten. Molnet av gödsel lade sig och piloterna kliver ut, och springande kommer så åkerns ägare. Han har aldrig sett ett sådant flygplan förut, än mindre sett ett flygplan på sin åker….

Detta sker mitt inne i mörkaste Finland, och bonden är något äldre. Detta innebär att han inte kan ett ord annat än finska. Piloterna försöker dock med teckenspråk förklara att de gärna vill låna en telefon, och att allt har gått bra.

De försöker på svenska, engelska, och till och med ett par meningar samiska kan de. Dock inte ett enda tecken från bonden på att han förstår. Till sist måste kunskaperna i finska användas, och vi som bor i norra Sverige hör varje morgon första meningen av de finska nyheterna på lokalradion innan vi hinner byta kanal.

”Huva huomenta ” sägs det visst, och vår pilot klämmer till med samma sak.

Nu är det bara det att detta betyder God morgon. Klockan är 15.00 ….

Bondens ögon blir ännu större….

Han tar med dem hem och bjuder på kaffe och börjar leta efter någon som kan svenska. Ett par av byns barn kallas in. De har tydligen svenska på skolschemat. De kommer in i köket och får syn på de långväga gästerna. Med lika stora ögon som bonden börjar de gapskratta och springer iväg igen. Det hela slutar med att bonden ringer en släkting 25 mil bort, som genom telefonen får simultantolka mellan svenska och finska. Och när vi i laget till sist anländer inser vi vårt misstag, vi har inte med oss någon som kan tolka finskan…..

Eskil Dahlberg – SFK Kiruna