PIRTTIVUOPIO 2005-04-01
Den 19 mars började Segelflygklubben Kirunas årligen återkommande segelflygsläger i Pirttivuopio. Sextio deltagare från Sverige och Finland trängs om luftrummet från Årosjokk till Singivagge och bland entusiasterna märks både kvinnor och män. – Jag vet ingen annan sport där det finns en sådan frihet, säger Crister Björk, 61, segelflygveteran från Luleå.
Ända sedan det första segelflyglägret hölls 1962 har han funnits med och övervakat flygningarna på sjön Paittasjärvis vinterflygfält. I segelflygklubben finns sex stycken aktiva flygare som tillsammans med frivilliga eldsjälar arbetat med att förbereda och planera lägret sedan i november. I år är det mest deltagare från Finland som tagit sig till segelflygslägret.
Tefatsliknande moln
– Finländarna tar sig hit för att de inte har någon egen bergskedja att flyga i och då blir Kirunafjällen det närmaste alternativet, säger Johan Nordin, flyginstruktör och en av de ansvariga för segelflygslägret. På startbanan står ett tjugotal segelflygplan och väntar på att få starta. Molnen har tornat upp sig bakom Kebnekaise och Gármasbákti men längs Suoluvárri syns de perfekta, tefatsliknande molnen som är en förutsättning för att luftströmmarna ska bära segelflygen. Med Johan Nordin som instruktör ska jag invigas i segelflygandets fascinerande värld men i hemlighet önskar jag att väderförutsättningarna ska försämras så att jag slipper erkänna min enorma flygrädsla. Men molnen spricker upp och vindarna börjar strömma till och snart finns inget alternativ än att knäppa på sig den tunga fallskärmen och hastigt gå igenom säkerhetskontrollen.
Annalkande panik
– Om ni hamnar i en nödsituation måste du dra hårt i den här röda spaken samtidigt som du fäller ut fallskärmen, säger Pekka Pannula, lägerchef och ordförande i Segelflygklubben Kiruna. Jag nickar och försöker att vara lika cool som Johan Nordin i sätet bakom mig. Han har över sjuhundra starter bakom sig och lyckas mildra min annalkande panik när han berättar att ingen i klubben hittills har behövt nödlanda. Men faktum är att när bogserlinan väl släpper från startplanet på 1 000 meters höjd så släpper även min flygrädsla en aning. När jag tänker bort att jag sitter i en kapsel i rymden kan jag i stället njuta av den förunderliga utsikten som breder ut sig omkring mig. – Det här är mycket säkrare än att köra bil. Tänk dig att till och med femtonåringar klarar av att manövrera ett segelflygplan, säger Johan Nordin. Planer finns inom klubben att inviga gymnasieelever i segelflygsporten genom att låta dem använda sina friluftsdagar till att segelflyga.
Avtagande intresse
– Det är en perfekt aktivitet för ungdomar. De lär sig att samarbeta och ta ansvar samtidigt som det är roligt, säger Johan Nordin. I klubben finns deltagare från femton år och uppåt men i takt med att många äventyrsbetonade sporter som klättring kommit in på arenan har intresset för segelflyg avtagit, enligt Johan Nordin. – I början på 1990-talet hade vi rekordmånga besökare på lägret, 208 personer som max. Men under de senaste åren har vi bara haft mellan sextio och nittio deltagare, säger han. Tvärt emot vad många tror är segelflygning inte en exklusiv sport som kräver dyrbar utrustning. – Ett flygcertifikat kostar visserligen 15 000-20 000 kronor men sedan betalar man bara för antalet flygtimmar. Snittet ligger på 500 kronor i timmen beroende på vilket flygplan man flyger. Det är billigare än både golf och hockey, säger Johan Nordin. Kraven för att ta ett flygcertifikat är att personen ska ha fyllt femton år, vara fullt frisk och ha bra syn.
Svensk mästarinna
– Att segelflyga kräver bra koordination och oftast har tjejer bättre förutsättningar än män eftersom de är bättre på att göra fler saker samtidigt, säger Johan Nordin. Men han betonar också att alla tar olika lång tid på sig att lära sig. Många äldre människor som segelflyger har en kompetens som de unga saknar eftersom de besitter en gedigen livserfarenhet, enligt Johan Nordin. När jag väl kommit ner på fast mark får jag höra att klubben kan stoltsera med en svensk mästarinna i höjdflygning på 6 000 meter. Även om jag inte kan briljera med samma meriter är jag ändå stolt över att jag lyckades bemästra min flygrädsla på blygsamma 1 000 meters höjd.
Publicerad: 2005-04-01 17:23