KIRUNA, KURIREN.
Det blåser snålt på Paittasjärvi och fjällvärlden breder ut sig vid horisonten. På isen står 24 segelflygplan parkerade tillsammans med huttrande entusiaster som väntar på bättre väder. Det är Segelflygklubben Kiruna som har vågflygläger.
Segelflygklubben Kiruna har anordnat vågflygläger i byn Pirttivuopio, 55 kilometer väster om Kiruna, sedan början på 1960-talet. Varje påsk samlas entusiasterna på Paittasjärvis is för att flyga med hjälp av så kallade lävågvindar. Inför lägret plogas isen och ger plats för såväl start- och landningsbanor som flygplansparkering. När Kuriren på långfredagen anländer till Pirttivuopio vågflygläger blåser det minst sagt friska vindar. Nyfallen snö yr över isen och förmiddagens flygledare Tim Heikkilä rapporterar om en vindstyrka på 55 kilometer i timman.
– Det här är bra väder, säger lägerchefen Pekka Pannula och berättar att det för tillfället finns två plan i luften.
– Så länge vi har vinden rakt emot oss på startbanan så är det ingen fara!
Kön till startbanan växer
Så småningom mojnar vinden något och sikten förbättras. Då bryter det ut ett febrilt förberedande på isen runt segelflygplanen. Planen kollas, piloterna tar på sig fallskärmar och kön framför startbanan växer. Ett efter ett bogseras segelflygplanen bort mot horisonten. Den 50 meter långa linan spänns, segelflyget lättar från marken och sedan lyfter motorplanet. När planen når mellan 500 och 600 meters höjd kopplar segelflygspiloten loss sitt plan och överlåter framförandet till naturkrafterna.
Och det kan gå riktigt högt.
Under Pirttivuopio vågflygläger 1996 slog Segelflygklubben Kirunas Patrik Isaksson svenskt höjdrekord för tvåsitsare. Tillsammans med Bertil Aldenlöv nådde han 9.310 meter över havet. Samspel med naturen – Känslan av att lyfta ett 650 kilo tungt plan till sådana höjder går inte att beskriva. Det är ett samspel med naturen, säger Patrik Isaksson. De höga höjderna påverkar piloternas fysik. Från 3.000 meters höjd och uppåt är det syrgas som gäller. – Många undrar varför vi behöver syrgas när andra klättrar upp på Mount Everest utan. Men det handlar om acklimatisering. En klättrares kropp har gott om tid på sig att acklimatiseras, det vill säga att bilda fler röda blodkroppar för att öka syreupptagningsförmågan. Men när vi flyger går det alldeles för fort, berättar Patrik Isaksson.
Lek med döden
– Skulle syrgasen paja på 7.000 meters höjd blir det en lek med döden. Synfältet minskar, läppar och fingrar blir blå och man känner sig upprymd. Ett första tecken på att man har syrebrist är just att man inte märker att man har syrebrist. När undertecknad frågar vad det är som är så speciellt med att segelflyga, haglar svaren tätt. Närheten till naturen är något som de flesta verkar uppskatta.
– Det är vackert, säger Crister Björk.
– Med bra kunskaper om väder och vind och planets prestanda kan man utnyttja naturens krafter.
Linda Alfredsson
Publicerad 2004-04-10 kl.06:30
