PIRTTIVUOPIO  2002-04-08

Segelflygning är en väntans sport. NSD har tagit reda på vad det är som gör väntan värd.

Från den breda isvägen på sjön Paittasjärvi i Pirttivuopio, cirka fem mil väster om Kiruna, ser man herrarna. De står samlade i en klunga bredvid ett segelflygplan och pratar. Med finsk brytning förklarar en av männen att de väntar på rätt vind. Den som gör att de med bogserflyg kan komma upp i luften och flyga med segelflygplan på luftvågorna. Det är torsdagen den 28 mars och det visar sig att den rätta vinden inte infinner sig under den dagen. Väntan blev en tid för segelflygarna av väntan på ingenting.

70 deltagare

– Det är nackdelen med den här sporten. Men man har ändå ganska trevlig under tiden. Pratar med kompisar och så, säger en kille. Segelflyglägret i Pirttivuopio pågår under två veckor kring påsk. 70 segelflygare från hela Sverige och Finland har anmält sig till lägret i år. Segelflygklubben i Kiruna står som arrangör.

41 läger

På fredag kommer så den efterlängtade vinden. Och isen fylls av människor som vill upp i luften. Det är åter-igen lång väntetid som gäller för flygfolket. Det finns nämligen endast tre bogserflygplan, men tjugotalet segelflyg. At-mosfären på isen är trevlig. Folk dricker kaffe, pratar och blickar uppåt. De längtar. För 57-årige Crister Björk är segelflyglägret det 41:a i raden. Det innebär att han har varit med sedan lägrets begynnelse. – Det är frihetskänslan som lockar, säger Björk. Han ska hålla på så länge kroppen orkar.

Fallskärm på ryggen

På eftermiddagen är det min tur att ta reda på vad alla väntar på. På ryggen måste jag spänna på mig en fallskärm. Jag får också reda på var planets nödöppnare är och hur man aktiverar fallskärmen. Utifall att. Flyglägrets ledare och klubbens ordförande Pekka Pannula säger dock lugnade att det sällan inträffar några olyckor inom sporten. I segelflygplanet finns en syrgasmask. Den måste användas om planet ska högre än 3 000 meter. Det verkar som att himlens fåglar flyger inom mig. Segelflyget är så litet och väggarna så tunna. Tänk om…

Sitter skönt

Jag sitter bak i planet. Det känns som att ligga lite bakåtlutat i en skön fåtölj. En norsk segelflygare sätter sig framme i planet. Det är han som ska styra segelflygplanet. Vi kopplas fast bakom bogserflygplanet. Så lyfter vi och flyger bakom flygplanet i några hundra meter. Det hoppar och skakar. Segelflygplanet är nämligen inne i en luftvirvel. Det känns som att åka karusell i himlen. Illamåendet kommer krypandes. Det är vanligt vid första segelflygplansfärden. Så släpper föraren linan till transportplanet och bogserflygplanet flyger själv. På luftvågorna.

En kilometer upp

Vi är cirka 1 100 meter upp i luften. Föraren försöker hitta en bra luftvåg. Jag tittar ut genom fönstret. Och känner mig oändligt liten. Vi byter några ord med varandra. Om hur vacker naturen är. Utsikten är magnifik. Fjällvärlden breder ut sig och långt där nere anas en skoter. Jag undrar om skoterföraren ser segelflygplanet och funderar på om fåglarna också uppskattar utsikten när de transporterar sig själva genom himlen. Föraren hittar inte någon bra luftvåg. Segelflygplanet fortsätter att flyga guppigt. Vi börjar färden nedåt efter trettio minuter. Mot marken. Utsikten försvinner, liksom mitt illamående. Nu förstår jag vad alla segelflygare väntar på. Utsikten. Den är som bäst någon kilometer upp i luften.

Publicerad: 2002-04-08 17:36