Våra bilfärder kring påsk brukar kräva en viss planering. Det är inte så att det skulle vara svårt att hitta fram, snarare handlar det om att få allt och alla transporterade till samma ställe. Vi har tidigare sett hur naturligt det här med planering är för Kaj. I år hade han till sin första semesterdag bokat ett möte som inte gick att inhibera på jobbet. Så medan vi övriga övernattade i Torneå, flög Kaj lördagen den 4 april med första inrikesplanet till Kemi. Från flygstationen skulle det gå en buss till Torneå. Planet var visserligen en aning försenat på grund av någon strejk, medan busschauffören däremot insisterade på att hålla tidtabellen och körde utan passagerare till Torneå. Så kom det sig att en lätt stressad Kaj dök upp i vårt hotell medan vi åt frukost. Att åka taxi från Kemi till Torneå verkar inte vara det bästa sättet att nå semesterstämning.

Efter det här var leden mer samlade, för att inte säga koncentrerade. Pelle och undertecknad i Buicken med C6 på släp samt Anders i sin Saab som bogserade C8. Kaj hoppade in bland oss i Buicken och så bar det vidare. Vädrets makter gynnade oss, liksom de hade gjort under färden från Helsingfors till Torneå. Sålunda kunde vi välbehållna anlända i kvällssolens sken till lägret. Björklundarna hade skaffat sig en ny husvagn, vilket var ett bra svepskäl för att strax göra sig ärende till den. Björn anmärkte att han sällan hade sett mig gå med så målmedvetna steg. Där inne var toddypannan redan varm, och stämningen likaså. Tillsammans med Björklundarna och Olle Lindgren tillbringade vi en försvarlig del av kvällen där. Till sist var det dags att i halvmånens sken gå över och installera oss i stuga 10. Den kära stugan stod kvar trots att naturen hade gjort hållfasthetstester under höststormarna. Då hade utedassen vält, medan stuga 10:s takplåt hade lossnat och gett sig iväg för att skaffa sig Guld C. Nu däremot gjorde den klara himlen att humöret och förväntningarna stod på topp. Efter ett år med rekordväder kunde det få vara ett mellanår, men vi hoppades att 1998 års läger skulle bli ytterligare ett där förrådet av syrgastuber tog slut.

På söndag morgon vid halvåttatiden var det klar himmel och -20 grader. Tyvärr tog det lovande vädret slut precis där, och himlen mulnade snabbt. Det bästa handlingsalternativet var att sova vidare. Resten av dagen använde vi sedan till att montera och förankra planen. Anders har ofta varit den som upptäckt att någon flygmojäng saknas på isen. I år meddelade han Pelle att Twin Astirens vingförankringar var hemma. Problemet löstes med en temporär förankring och ett samtal till Helsingfors. Snart var dagen till ända och vi återvände till stugorna och den väntande A-menyn. Medan vi avslutade bestyren kom Anders över från stuga 8 till oss. Sedan anlände Sven och Annikki, och till sist Patrik med Lena, Christofer och Molly. Medan Molly livnärde sig på finskt knäckebröd under bordet, diskuterade vi övriga länge och ingående dundervågen vi hade haft två år tidigare. Den hade gjort djupa intryck på oss alla, och kommer att vara en källa till historier ända tills den siste av oss har fallit ur gungstolen. Jag tycker mig ha lagt märke till att man berättar historier på ett annat sätt om den dagen. När det talas om vågen 8. april 1996 görs det med en viss respekt i rösten. Stämningen blir litet tätare, och den som talar har allas uppmärksamhet. Samtidigt talar berättaren med större koncentration. Somliga händelser som människan får uppleva är så stora, att det är svårt att klä dem i ord.

På måndagen vaknade vi halv nio och konstaterade att vädret såg hyfsat ut. Visserligen var det vindstilla men himlen var så gott som klar. Efter att ha fixat de sista installationerna på planen, var det dags för testflygningarna. Kaj och jag fick nöjet att inleda säsongen med C8 och en hastighetsmätare som fick bara deltryck. Efter att vi korrigerat den här detaljen var det bara för Kaj att flyga vidare med Anders. Eftersom Kaj inte kunde vara mer än några dagar på lägret, tyckte vi att det var lika så bra att som nästa programpunkt sätta honom i C6. Vädret hade under dagens lopp sakta ändrat karaktär. En svag vind hade blåst från nordväst, för att senare vrida sig mot sydväst. Som man kunde ha gissat, hämtade vinden från den nya riktningen med sig ökad luftfuktighet och molnighet. I Vistasvagge och i Ladtjovagge snöade det riktigt flitigt, medan spridda snöbyar började uppträda också annanstans. Kaj hittade trots det vågen och steg till 3800 meter. Därpå kom han ner efter en timme och överlämnade planet till näste man. Efter att Pelle hade landat 37 minuter senare var det min tur. Vid det här laget hade ett lager av cirrostratus anlänt från väster medan markvinden blåste från sydväst. TOW bogserade mig till 1200 meter söder om fältet. Där fanns en naturens reklamskylt i form av ett vågmoln. Alltså en lockelse och uppmaning till segelflygare att ta sig dit. Reklamen talade sanning, och det utlovade stiget fanns där det skulle finnas. Rakt upp kunde jag ännu se den blå himlen, men annars var omgivningarna rätt så molnbetonade, speciellt i norr och i öster. Vågen lyfte stadigt, som bäst med 4,3 m/s. Jag höll mig öster om ravinen som ligger bredvid Södra branten. Dels steg det där och dels var det ett bra landmärke när jag hade stigit förbi molnbasen på 2200 meter. Det var verkligen en fröjd för själen att få flyga våg på säsongens första dag. Det kändes som en evighet sedan senaste gång, och min längtan hit upp hade blivit bara starkare sedan sommaren. Vågen var kanske inte den kraftigaste i sitt slag, men den var av relativt jämn kvalitet. Ännu på 4300 meter steg det med 2 m/s. Dessutom fanns det ännu gott om dagsljus för att Sven skulle hinna flyga. Jag meddelade Björn, som satt i Nikka Radio, att jag var på väg ner och att Sven kunde börja göra sig färdig. Så var det bara att dra det blå handtaget bakåt och skjuta styrspaken framåt. Efter en timmes flygtid kunde jag sedan överlämna C6 till Sven. Han hann ännu med en flygning till 3600 meter, så vi tyckte att vi lyckades optimera användningen av plan och flygväder.

På kvällen, efter B-menyn, kom sedan Sven och Lennart J. till stuga 10 för att upprätta ett temporärt repslageri för bogserlinor. När de höll på som värst, såg det ut som om stugan hade fyllts av överkokad jättespaghetti.

På tisdag morgon packade Kaj sina ägodelar för att avsluta sitt miniläger. Efter det kom Anders och skjutsade honom till Kirunas flygstation. Vädret var turistväderaktigt, varmt, vindstilla och klart med några enstaka moln. Ett TV-team kom för att intervjua Patrik och filma aktiviteterna. Trots att vädret inte bjöd på några lyft, hann Björn och Anders ta en tur med C8 på eftermiddagen. På eftermiddagen kom också dagens första svaga vind, men tyvärr var den från ost, den enda vindriktningen som är direkt oönskad. Den svaga ostliga fläkten var sannolikt en bidragande orsak till att SFK Kirunas bogserplan CZU inte stannade i tid, utan körde in i snövallen. Propellern och vänster vingspets knycklades till i incidenten. Lyckligtvis ingenting värre, men nog tillräckligt för att ge gråa hår åt arrangörerna.

Pelle och Sven tillbringade dagen med att försöka få Nikka Radio att bli litet mer välartikulerad. Tyvärr hade de inte någon större framgång. Nikka Radio fortsatte att vara astmatisk och stammande under hela lägret. På kvällen när A-menyn var avklarad, kom Anders till stuga 10 för att bevittna Pelles hantering av lagets flygstatistik. Pelle byggde nämligen i Excel en tabell över våra flygningar, medan jag agerade konsult. De flesta motgångarna i den här uppgiften, resulterade i svavelosande kommentarer av Pelle över programmet.

Natten till onsdagen var klar. Medan ett svagt norrsken övade sina danssteg, kröp termometern ner till –24 grader. På morgonen, exakt klockan 9.20, tryckte någon på vindknappen. Det verkar som om naturen uppe i norr föredrar överraskningar framför gradvisa förändringar. Den kalla vinden kom från nordnordväst, men tyvärr upptäckte segelflygarna snart att endast markvinden var aktiv. Planen höll sig för det mesta kring 1000 meters höjd medan folket på isen frös. Den här dagen kom ytterligare ett gäng TV-människor. Nu hade vi två TV-lag på isen, vilket gjorde att det kändes riktigt imponerande att få delta i ett så här prominent läger. Efter att TV-laget från Nordnytt hade intervjuat Pelle, tyckte vi att det var bäst att åka till Kiruna. När vi, betydligt renare, kom tillbaka till Paittasjärvi var himlen mulen medan vinden bestod. På kvällen satt vi vid laptopen, när Sven kom in och framförde inbjudan till fest i stuga 2. Boine hade fått anställning på SAS och det skulle nu firas. Festen visade sig vara både munter, välbesökt och välutrustad.  Alla förnödenheter var inte från Systembolaget, men det gav bara mera, som man säger, lokal prägel. Pelle och Björn vägrade öppna Lapin Kulta -kapsylerna med någonting annat än med puukko. Deras skicklighet imponerade så mycket på Tim att han absolut ville göra likadant. Det tog en stund innan vi hittade förbandsmaterial i stugan.

På torsdagen sov vi till halv tio. Ute blåste en relativt kraftig och bitande kall vind från nordväst. Medan vi åt kunde vi höra på radiokanalen att det igen handlade om en stark markvind som avtog med höjden. Vi åkte ändå ut till fältet för att avvakta. Och tur var det, för C8 behövde service. Hon stod moloken och väntade på oss med tomt huvudhjul. En demontering av hjulet visade att en spik var snyggt planterad i däcket. Vi kom fram till att enda stället som den kunde ha kommit ifrån, var Munksnäs. Närmare bestämt när vi rullade ut C8 ur klubblokalen. Med tanke på graden av prydlighet där är det ju en trolig teori. När det här problemet var avhjälpt kände vi oss litet flygsugna. Visserligen hade vågen inte blivit bättre, men det var ju ändå flygbart väder. Jag hoppade i C6 medan Pelle och Annikki tog C8. Jag kopplade ur över Nikkaluokta på 1200 meter i ett svagt stig. Där lyckades jag ta mig till 1400 meter tills det blev stopp. Jag bestämde mig för att flytta på mig, och började istället kryssa längs linjen Karmaspakte – Vistasvagges mynning. Där fanns det däremot inga stig, snarare tvärtom. Men när höjdmätaren hade sjunkit till 950 meter hittade jag en bit nedanför vinden ett svagt lyft. Den här gången sträckte sig stigområdet från södra Ladtjojaure till den västra Kattskallen. Här kunde man åka fram och tillbaka och låta sig lyftas. Under tiden fanns det möjlighet att beundra landskapen och hålla vädret under uppsikt. Längre in i Ladtjovagge och i Vistasvagge fanns det nämligen gott om både moln och snö som sakta närmade sig. Efter en tid gjorde C8 mig sällskap i vågen och vi kunde vinka till varandra när vi passerade. Jag kom upp till 1250 meter, men där var det stopp. Det var bara att njuta av flygandet tills färdplanen började ta slut. När vi sedan hade landat och höll på att förtöja planen, kunde vi se att snöfallet hade hunnit till landsvägen. På kvällen kopplade vi av med en B-meny och besök av Sven och Annikki. Vi kände oss allihopa trötta på kvällen, så vi drog oss tidigt tillbaka.

På fredagen vaknade vi till en klassisk turistvädersdag. Inte ett spår av vare sig moln eller vind, bara en blå himmel med en strålande sol. En lämplig dag att flyga om man inte är så intresserad av att det skall gå häftigt till, eller om man vill bara beundra fjälltopparna som har klätt av sig sina moln. Eftersom det fanns endast två bogserplan kvar, TOW från PIK samt FHC, blev bogserköerna långa. Väntetiden blev extra lång för tvåsitsarna som hade bara ett bogserplan. Anders raggade upp baksätespassagerare till C8 och tillbringade sin eftermiddag i bogserkön och i luften. Vi andra fördrev tiden med att demontera den kvaddade CZU. Senare på eftermiddagen kunde ett exotiskt ekipage skådas då Pelles Buick förde vingarna till Kiruna. På kvällen blev vi bjudna till en särdeles prima fest. Birgit hade arrangerat ärtsopps- och punschparty i stuga 4. Middagen serverades vid ett långbord där det rymdes 15 personer. Och det här i en stuga som kunde vara en hundkoja för en större hund, en häpnadsväckande bedrift. Visserligen var Olle tvungen att ta sig ut via fönstret när han skulle tömma ballasttanken.

Lördagen 11/4 var Anders så ivrig på att flyga, att han åkte till fältet utan att hinna vänta på oss andra. Där ute satte han igång med att värva baksätespassagerare. Pelle och jag blev ytterligare försenade av att Buicken vägrade starta. Till slut kom vi till startplatsen genom att Lennart J. bogserade oss. Pelle satte sedan igång med att demontera tändspolen. Projektet underlättades av att även den här dagen hade turistväder. När Anders hade flugit några starter var det dags för honom att påbörja sin bilfärd till Helsingfors. Avlösningen kom på eftermiddagen när Lennart N. anlände. Med sig i bilen hade han min Anna som kom till lägret för första gången. På långt håll kunde man höra att hon var förkyld, och Lennart tyckte att hon lät som tuberkulosföreningens vårutflykt. Anna hade med sig C8:s vingförtöjningar, vilka Pelle med tacksamhet tog emot. Efter att jag hade flugit en tur med Lennart, tog Anna och jag oss en sväng med C8. Vädret var ju perfekt för en introduktion av omgivningarna och vyerna. På kvällen hölls lägerfesten, som firades på ett nytt sätt. I anslutning till stuga 4 hade det rests ett relativt rymligt tält med bord och stolar. Varmluftsblåsaren för bogserplanen puttrade fryntligt och blåste in värme då det behövdes, och inne i stuga 4 fanns köket. Ett exotiskt och ändamålsenligt arrangemang. Under middagen sjöngs det en hel del, och olika bord gjorde sitt bästa för att överträffa varandra. Björn, som satt vid vårt bord, ratade de flesta sångönskemålen som kom från bordet bredvid. Han försökte förklara för somliga vid grannbordet vad en dryckesvisa är. I början mera diplomatiskt, efter en tid litet mindre. Senare på kvällen blev vi bjudna på nachspiel till Björklundarna. Efter en kort snöskoterfärd kunde Patrik och Tim skjutsa Anna och mig till toddyhusvagnen. Efter en god stund kom Björn som också hade fått skotersjuts över myren. Hans chaufför hade däremot lyckats ramma det enda lilla trädet inom synhåll. Efter att ha fått oss några värmande koppar fortsatte Anna och jag i Lennart N:s sällskap till stuga 4, där nästa programpunkt hölls. Lennart grävde fram en flaska skumpa som han hade smugglat med sig från Helsingfors. Dygnet hade nu bytts och vi övergick till att fira Annas födelsedag. Man måste ju säga att hennes första lägerdag var händelserik.

På söndag morgon visade Lennart att en ny era hade inletts i stuga 10:s gastronomi. Munter och tydligt nöjd med tillvaron dukade han upp ett digert frukostbord. Ingenting saknades, allt fanns där. Inklusive morgonens clou: plastkorgen med påläggstuberna, Lennarts varumärke. Medan vi åt kom Patrik med Christofer på besök, och när Christofer fick syn på oss brast han förskräckt ut i gråt. Dagen var varm samt moln- och vindfri, och vi var inställda på att slå dank resten av dagen. Långt i söder syntes en varmfront som närmade sig, så man kunde gissa sig till följande dags väder. Senare på eftermiddagen tyckte Patrik att tiden kunde användas till att göra en turistflygning med HC för att vidga våra vyer. Man kan säga att vi inte var alltför motvilliga till ett sådant förslag. Så kom det sig att Patrik fixade åt Anna på hennes födelsedag en flygtur bland bergstoppar och dalgångar. Med i Pipern rymdes också Lennart och undertecknad. Patrik visade oss omgivningar och trakter som man inte kommer åt att se från ett segelflygplan. Naturen och utsikterna var faktiskt förstummande vackra. Vi flög rutten Savovagge – Kaitumjaurestugorna – Tjäktavagge – Tjäktapasset – Alesjaurestugorna – Vistasvagge. Patrik verkade tycka om att flyga nu när vädret var fint, och han pekade ut såväl sevärdheter som detaljer och serverade dem med minnesrika berättelser. Jag kan tro att det inte är helt lätt att flyga ut fiskare till samma trakter när det är låg molnbas.

Senare på eftermiddagen åkte Lennart, Anna och jag till Nikkaluokta för att äta våfflor och för att smälta alla nya intryck. Medan somliga höll uppe en sparsam flygaktivitet ute på fältet, kopplade vi av för att sedan dra oss tillbaka till stugan. Lennart hade med sig en bärbar radio med CD-spelare och ett antal skivor. Det framgick med all önskvärd tydlighet att han kände en stor beundran för Magnus Ugglas sångtexter. Speciellt låten om lapplisorna (de i städerna, inte de på fjället) gav honom en drömmande blick och ett saligt leende. Pelle tillbringade en hel del tid med att dissekera Buickens tändspole på matbordet. Transformatoroljan hade han hällt i tillfälligt förvar i en plastmugg, där den luktade hemtrevligt. Jag var säker på att någon av våra påstrukna besökare skulle svepa i sig den också.

När vi steg upp sent på måndag förmiddag, såg vi ingenting annat än moln och snöflingor. Dessutom blåste det svagt från ost. En dag då segelflygaren får använda sin kreativitet för att hitta på alternativ verksamhet. Lennart, Anna och jag åkte således till Riksgränsen för att åka skidor. Där borta var vädret likadant, med undantag för en diffus föhnglugg som släppte in litet solsken. Av någon anledning var jag den enda utförsåkaren som studerade molnen medan jag åkte nerför pisterna. Bastun däruppe var förresten charmig med sitt panoramafönster över fjällvyerna. På vägen hem stannade vi i Kirunas Konsum för att fylla på förråden. Lennart stannade andäktig vid kyldisken och utryckte sin beundran över det svenska sortimentet av tuber. Jag lämnade honom ensam med sin högtidsstund, och gick för att leta efter Anna. Jag hittade henne bakom en hylla där hon strålande som en sol fyllde påse efter påse med pistagenötter. Hon är något svag för dem. När vi sedan på kvällen kom hem till stugan såg vi att Pelle, Sven och Lennart J. hade fixat en ny plåt på taket. Pelle hade dessutom varit flitig med tändspolsprojektet. Spolen var nu monterad med hjälp av en ilsket orange tätningsmassa. På kvällen trollade Lennart fram ur bagaget sin batteridrivna elvisp, som Anna lånade för att tillreda Irish Coffee åt laget. Jag drev i fjol angående Lennarts planer att packa ner en elvisp, men nu var jag beredd att ge honom all ära för hans framsynthet. Senare på kvällen fick vi besök av Kjell Oskarsson med fru. De blev bjudna på det mest exotiska man kan tänka sig i den finska gastronomin, memma. De åt upp bägge portionerna, vilket var rätt så modigt.

Till stuga 10:s inventarier hör av tradition vår husfluga Ebon. Under natten till tisdagen dräpte Lennart i vredesmod Ebon som hade surrat omkring i mörkret. Kadavret slängde han från sin övre säng, ner i den nedre bädden i våningssängen, där Anna sov på rygg med öppen mun. Först på morgonen fick den nattliga hostattacken sin förklaring. Tisdagsmorgonen verkade inte vara flygmässigt sett något extra, så vi sov till halv elva. Morgonen hade växlande molnighet men ingen vind. De övriga i lägret hade bedömt vädret på samma sätt, för bogseringarna inleddes först klockan ett. På dagen började en svag men kall västlig vind fläkta litet. Samtidigt närmade sig ett område med cirrus och cirrostratus från sydväst. Pelle och Sven flög var sin tur med C6, medan C8 flögs av Lennart och mig. Efter det flög jag en sväng med Anna. Vårt lag kunde konstatera det samma som alla andra, den fanns inga stig i luften. På kvällen plockade Lennart och Anna fram spelkorten. Till bakgrund av Magnus Ugglas misantropiska sångtexter, började de spela några partier canasta. Jag, som kände till Annas talanger, begrep att hålla mig undan. Jag följde inte med spelet, men medan jag läste kunde jag av replikerna förstå att poängen fördelades ojämnt. Senare på kvällen fick vi besök av Patrik och av Johan Nordin. Musiken böts ut mot Carmina Burana, vilken spelades som sig bör på hög volym. Det tog inte länge innan någon kom på den ljusa idén att tillreda kaffekask. Klockan ett på morgonen kom Nordin ihåg att det var hans tur att tömma dassen följande morgon. Han tyckte att det var bäst att få det undanstökat, så han tackade för sig och gick för att låna Lennart J:s snöskoter. På morgonen undrade många lägerdeltagare varifrån de bruna ränderna på myren hade kommit.

Onsdagen 15/4 hämtade med sig en opålitlig sydvåg. Efter att ha sovit till halv elva, åkte vi ut till startplatsen och kunde se en molnglugg i söder och irrande snöbyar omkring fältet i alla riktningar. En vädertyp som var kapabel att ge nollsikt på förrädiskt kort tid. Samtidigt fanns den lockande vågen i molngluggen. Vädret beskrivs kanske bäst av att PIK ställde in flygverksamheten för en tid, vilket torde säga en hel del. Senare återupptog PIK flygningarna, för att sedan med några andra likasinnade landa i all hast när vädret kollapsade slutgiltigt. Ett par prestationsinriktade piloter kom upp till 3800 – 4000 meter. Vårt lag föredrog att åka bland snöbyarna till Nikkaluokta för att äta våfflor. På kvällen tillredde Lennart en gryta till middag, och Sven och Annikki kom på besök. Efter det fortsatte Anna med att klå Lennart i canasta.

Torsdagsmorgonen var mulen, vilket passade oss. Vi hade nämligen planerat en tur till Kiruna ifall vädret tillät. Molntäcket gjorde några försök att spricka upp vid middagstid, och det lockade några entusiaster att pröva lyckan. När vi rentvättade kom tillbaka med matkassarna, hörde vi att planen i luften hade blivit nerkallade när snöbyar närmade sig fältet. Väl tillbaka i stugan tyckte Lennart att litet kortspel kunde vara på sin plats. Men han föredrog faktiskt poker. Eftersom Anna inte hade spelat det tidigare, erbjöd han sig att lära henne. Även den här gången föredrog jag att hålla mig till flyglitteraturen. Då och då kastade jag en blick för att kolla läget i spelet. Det verkade som om tändstickorna de spelade om skulle vandra främst i en riktning. Spelet tog sin tid, men till sist hade Anna samlat alla tändstickorna i sin hög. Jag började i tysthet tycka litet synd om Lennart. Som på beställning steg det in i stugan en pilot från Örnsköldsvik, Birger Larsson. Han hade visst något ärende, men han hann inte så långt med det innan han blev frågad om han någonsin hade spelat poker. Jodå, det hade han. Efter det placerades han med milt tvång vid bordet. Det skulle spelas ett parti poker till, och helst skulle det vara flera än två deltagare. Birgers något förbryllade uppsyn blev gladare när både Lennart och Anna vänligt frågade om de fick bjuda på ett glas eller två för besväret. Och så satte spelet igång. Birger hölls med relativt länge, men till sist hade han spelat bort sin hög med tändstickor. Om han hade haft något ärende, hade han tydligen glömt det vid det här laget. I stället förblev han sittande och följde med spelet. Spelet gick vidare och tändstickorna fortsatte att ackumuleras i Annas hög. Samtidigt blev stämningen i stugan tätare och tätare. Till sist placerade Lennart sin sista tändsticka i potten för att syna Annas hand. Hon hade fyra ess och en joker. Efter det behövde Lennart avreagera sig, så han gick för att hjälpa till att gräva fram brasplatsen. Jag tror att Anna kunde vara en stor hjälp i Cumulus, speciellt med att förnya planparken. Det gäller bara att leta fram flygplansägare som spelar kort.

Till middag festade vårt lag på ärtsoppa och varm punsch. Dessutom damp det ner mera gäster: Olle Lindgren, Kjell Oskarsson och Stig Lundmark. Kvällen avslutades vid lägerelden som lockade folk från både stugorna och husvagnarna. Som sista programpunkt firades Ida Stålnackes första ensamflygning, som hade skett 14/4. Den här flygningen var egentligen närmast symbolisk. Ida hade en snöskoter som verkade ha likadana kraftresurser som en F-15. När Ida åkte ut till startplatsen med sin dunderskoter, kunde hon egentligen lika gärna anteckna flygtid i sin loggbok.

Fredagen 17/4 vaknade vi kvart över elva. Vädret såg litet suspekt ut, men eftersom vi var ivriga på att flyga så åkte vi ut till fältet. Markvinden kom från ost medan höjdvinden blåste från syd. Himlen var praktiskt taget helmulen. I molnen syntes det några gluggar som skvallrade om att det gick att flyga, förutsatt att man höll vädret under uppsikt. Lennart tog C8 och jag hoppade in i baksitsen. Vi kopplade ur på 1200 meter i ett svagt stig över Kattskallarna. Där steg vi 100 meter tills vi nådde molnbasen. Vi flyttade på oss till Karmaspakte, där vi tyvärr inte hittade något lyft, men nog ett präktigt sjunk. Alltså tillbaka till Kattskallarna igen. Väl framme gnetade vi på utan att hitta någonting spektakulärt. Vid flygningens slut blåste det fortfarande ostlig markvind, så vi landade på startbanan i riktning 09. Pelle landade efter oss med C6 och Sven var nästa i tur med den. Anna och jag lade beslag på C8 efter att Sven hade startat. Vi kopplade ur på 1000 meter över Kattskallarna, där det steg in i en avlång molnglugg som sträckte sig ungefär från västra Kattskallen till Diamantravinen. Vinden var svag och sydlig, men tillräckligt stark för att bilda en lävåg. Molnkanten framför oss var skarp och tydlig medan gluggens kant längre bort bakom oss var mera diffus. Vi åkte fram och tillbaka i det här utrymmet under tiden som vågen lyfte oss mot molngluggens övre kant. Medan jag höll marksikten under uppsyn och spanade efter andra flygplan, hjälpte Anna entusiastiskt till med att peka ut vackra vyer och detaljer. Hon verkade trivas bra i sin första våg. Snart kunde vi se hur det lägsta molntäckets kant kom emot oss. Vi steg förbi gluggens övre kant upp till 2000 meter och tittade ut över ett böljande molntäcke i en dämpad belysning. En liten bit högre upp började nästa molnlager som gjorde att den här världen såg extra overklig ut. Både hav och himmel bestod av moln som sträckte sig så långt man kunde se. Mellan dessa två fanns en grå skymning som i sydväst möttes av ett blekt sken. Som frestelse för girige fanns det några gluggar också i följande molntäcke. Jag tyckte att under de här omständigheterna fick 2000 meter vara tillräckligt, speciellt som vår glugg började röra på sig i kanterna. Vi tog oss ner med fulla bromsar tills vi kom ut ur gluggens nedre kant på 1300 meter. Sikten hade blivit disigare på låg höjd, så det var lika så bra att gå in för landning för att se åt vilket håll vädret skulle utvecklas. Efter jämnt en timmes flygning, landade vi på startbanan som fortfarande användes som landningsbana.

Vädret blev inte bättre mot kvällen. Tvärtom försämrade diset sikten ytterligare, och molngluggarna började ändra storlek och driva med vinden. Somliga som inte lät sig störas av det här kunde stiga ända till 3000 meters höjd, och tidigare under eftermiddagen kom en pilot upp till 4100 meter. Ida Stålnacke tog Anna med på en åktur med sin överljudssnöskoter. De såg ut som en snabbt försvinnande prick vid horisonten, och ett moln av snö bildade en ståtlig kometsvans. Som avslutning på en händelserik dag åkte Anna dessutom med Lennart J. och hans mera ordinära snöskoter upp på den östra Kattskallen.

Lennart N. hade tänkt packa sina grejor på kvällen, för att sedan följande morgon åka iväg tidigt. Det var en vacker tanke, som förblev på det stadiet. För en jämn ström med gäster såg till att det var hålligång i stuga 10 ända till klockan två. Somliga dröjde en kortare stund, andra litet längre. Kvällen avslutades först när en förstående Kaj Kjellgren släpade med sig Johan Nordin som fortfarande trivdes mycket bra.

Lennart åkte 8.45 följande morgon. Han måste ha känt sig trött, för han lämnade efter sig en stor del av sin köksutrustning. Vi vilade oss en stund till innan vi steg upp och gäspande började förbereda vår avfärd.

Long John

Hört under lägret 1998

*  Benita, i husvagnen: “Det är så tyst här. Är ni trötta?”

   Olle: “Nejdå, men Oskarsson var här nyss.”

*  Long John: “Jag behöver inte ljuga i texterna. Verkligheten är alltför fantastisk.”

*  Björn: “Anden är villig men köttet är slakt.”

*  Anders: “Tack, inte mera för mig.”

   Björn: “Skall du flyga ännu i kväll?”

*  Benita till Olle: “Skall du ha en till?”

   Olle: “Inte om jag får tro henne.”

*  Björn: “Har ni ingen karaktär? Slutar ni äta bara för att ni är mätta?”

*  Björn: “Problemet med att sitta bredvid Benita är att man får revbenen inslagna.”

*  Birgit: “Vill någon ha sista brödbiten?”

   Long John: “Nej tack, jag orkar inte.”

   Björn: “Ja tack.”

   Benita: “Nej, han orkar inte!”

*  Olle: “Kvinnan föredrar den veke som står framför den starke som faller.”

*  Lennart: “Nästa år måste jag absolut ta med mig brödrosten.”

*  Kjell Oskarsson: “Tack för whiskyn. Var det whisky?”

*  Lennart: “Vi har fjärmat oss långt från A- och B-menyn.”

*  Anna till Long John: “Jag hoppas att jag inte finns i dina anteckningar.”

*  Anna till Long John: “Vad skrev du?”

   Long John: “Det får du läsa om ett år.”

*  Anna lär Lennart canasta: “Det var intressant, det här. Var det inte?”

   Lennart: “Väldigt.”

*  Long John: “Seriösa segelflygare åker inte slalom i flygoverallen.”

*  Lennart: “Alla är angelägna om att komma med i citaten, tills de ser dem.”

*  Johan Nordin: “Man har sett mycket idiotier, men det är alltid de äldre i klubben som gör dem.”

*  Patrik: “Ebon är den ende morgonpigga flygaren i stuga 10.”

*  Patrik: “Jag försöker komma hem medan hon är vaken. Det är trevligare, hon pratar mera då.”

*  Henrik 10 år kommenterar Boines anställning i SAS: “Den där Boine blir en bra pilot.
Han ser ut som en skämtgubbe.”

*  Christer P: “Det krävs ingen skicklighet att klara sig i RST. Det har jag bevisat.”

*  Long John: “Bara litet, tack.”

   Anna, häller: “Ta nu ordentligt.”

*  Lennart: “Det här är ett fostrande läger på alla sätt.”

*  Long John till Lennart: “Är du säker på att man inte kan ha lök i ärtsoppan?”

*  Olle: “Det är med drickandet som med dansandet. Båda görs av två orsaker: av artighet och i

    parningssyfte.”

*  Stig L: “Det är lika med priset på bogsering som med brännvin, fast det går upp går det ner.”

*  Stig L: “När man ser Ida på snöskotern förstår man att det är ingen idé att jaga flickor nu mera.”

*  Lennart: “Allt kan man dricka en gång.”

*  Kaj Kjellgren, efter att ha tömt dassen: “Det var skitkul.”

*  Kaj Kjellgren på morgonnatten till Johan Nordin i stuga 10: “Skall vi gå nu?”

   Johan Nordin: “Nej, jag går ingenstans. Vad finns det i vår husvagn? En massa tokiga kärringar.”