Samma dag som Bill Clinton och Boris Jeltsin träffades i Helsingfors, fredagen 21/3 1997, lämnade två ekipage staden. I det ena åkte Anders von Bell och Pekka Weckman, och på släp hade de C8:s stora släpvagn. I den andra bilen färdades Pelle och undertecknad, och C6 hörde till vårt bagage. Däremot blev Kaj hemma denna gång för att invänta ankomsten av den första arvingen. Resan till Torneå gick som smort, och på kvällen leddes vi på ett omtänksamt sätt av Hale-Bopps komet. Följande dag gick färden vidare lika galant tack vare det prima vädret. Visserligen gick Pelles Buick litet het i början, men sedan lugnade den sig och nöjde sig med att sörpla i sig kylarvätska. När jag skriver det här nästan ett år senare, håller Pellle fortfarande på att undersöka vart allt vattnet tar vägen.

När vi på kvällen anlände till Pirttivuopio, kunde vi se att mängden snö var rekordstor. Vägen ner till sjön gick genom en snökanjon som fick Buicken att krympa i proportionerna. Efter att ha hälsat på de lokala dignitärerna, fick vi motorkälksskjuts till stugbyn. När vi närmade oss stugorna kunde vi se att snön slog alla rekord också här. Stuga 8 var nämligen insnöad ända till taket, och för att ta sig in till stuga 9 krävdes att man klättrade nedför en brant trappa av snö som någon med stort besvär hade grävt ut. Anders och Pekka inkvarterade sig i stuga 7, medan Pelle och undertecknad flyttade in i stuga 10. Väl inne i den ouppvärmda stugan tände vi en massa ljus för att hjälpa det stackars värmeelementet att klara av att driva ut kylan. Alla ljusstumpar visade sig vara nödvändiga, för yttertemperaturen sjönk till -33 grader på natten.

Följande morgon kunde vi vakna till en klar, kall och vindfri dag. Vi tillbringade större delen av dagen med att montera och förankra planen ute på isen. Också några starter med C8 gjordes. På kvällen var det sedan dags för vår A-menu i stugan. Dessutom började det anlända besökare i en jämn ström. Bland besökarna bör nämnas Johan Nordin som förärade klubben en snofsig skylt, och på så sätt visade att han var värdig ett medlemskap i Flygklubben Cumulus. Skylttexten skall inte avslöjas här, så att en eventuell spårning inte lyckas, men trofén befanns vara utvald med god smak.

Under natten till måndagen tilltog kylan till -37 grader. Somliga av stugorna fick elförsörjningsproblem, men vi klarade oss från det. I en av de strömfria stugorna fortsatte en stockholmare att envist försöka härda ut i sin sovsäck. Av någon lustig anledning kom han inte att tänka på något annat alternativ. På morgonen kom lägerchefen Patrik glatt intrampande för att kolla vad som stod på med strömen. På en av sängarna verkade någon leka kåldolm i sin sovsäck. När Patrik hörde sig för om det fanns någon där inne i byltet, kom en kvävd kommentar: “Fy f-n vad det är kallt”.

Måndagen var disigare än söndagen. Himlen var nog klar, men det fanns iskristaller i luften upp till 700 meters höjd. På marken fanns en svag vind från väst medan vinden på höjd var från sydväst, tyvärr utan att vara starkare. Hela laget flög med C8 under dagen, men utan höjdvinster. Iskristallerna gjorde att sikten var ställvis mindre än prima. Senare på eftermiddagen, när Anders och Pelle flög, bildades det is på C8:s vingar. De avbröt flygningen när de märkte att att planet började kännas nostungt. Under landningsvarvet kunde de sedan lägga märke till att planet sjönk med 2 m/s. Efter den flygningen beslöt vi att det fick räcka för dagen, så vi återvände till stugorna. Efter att ha haft en närande B-menu, tillbringade Pelle och jag en del av kvällen hos Anders och Pekka i stuga 7. Dagen avslutades i stuga 10 med ett parti Balut, ett tärningsspel som Pelle hade stiftat bekantskap med i Indonesien.

Stuga 10:s invånare sov gott följande morgon, ända tills Anders klampade in klockan 10. Vi trodde yrvaket att det här kanske betydde att det var flygväder. När vi omtöcknade kikade ut genom fönstret, såg vi till vår besvikelse att vi kunde ha sovit några timmar till. Det hade blivit ännu disigare, även om det blåste svagt från sydväst. Medan vi åt morgonmål passade diset på att sluka Kattskallarna. Ingen verkade ha lust att flyga, och jag undrade varför det var så bråttom att stiga upp. Till sist beslöt sig laget för att åka till Nikkaluokta för att äta våfflor. Sedan tog det inte länge för vinden att vända till ost, och nästa meteorologoska programpunkt var snöfall. Vädret blev också märkbart varmare på eftermiddagen, och temperaturen steg till + 10 grader. Efter att ha idkat litteraturstudier på eftermiddagen, avslutade vi dagen med en A-menu. Senare på kvällen klämde sig sedan 19 lägerdeltagare och en hund in i stuga 2, där ett våffelparty arrangerades.

På onsdagen fortsatte snöandet, så vi åkte till Kiruna simhall. Till dagens evenemang hörde också att uppleva påskrusningen i och kring Kirunas Systembolag. Det verkade som om alla möjliga färgstarka typer hade kommit ner från fjällen för att bunkra. Vi märkte också att Systemet var ett prima ställe om man vill träffa gamla bekanta. På torsdagen var vädret likadant, möjligen med undantag av att den ostliga vinden hade tilltagit litet. Vi åkte ut till fältet och tillverkade en sporrhjulspall till C8. Den förra överlevde nämligen inte stugupprätningsoperationen föregående år. Dessutom fördrev Pelle och Sven tiden med att ploga banan. På kvällen var sedan vi och många andra bjudna till Olle Lindgrens husvagn på ärtsoppa och punsch.

På långfredagen 28/3 slutade snöfallet på förmiddagen. Himlen var mulen, med undantag för en liten glugg ovanom Diamantravinen. Storleken på gluggen gjorde ändå att ingen av oss kände något större behov att av flyga. Anders och Pekka packade sina grejor och återvände till Helsingfors. Tråkigt nog hade de inte haft mer än två flygdagar. Den första vasabon, Rami Uusihauta, anlände, och vi åkte med honom till Nikkaluokta för att fördriva tiden. Det blåste litet svagt från nordost, så man kunde ju alltid hoppas på något bättre, speciellt som den lilla gluggen fanns kvar i molntäcket. Efter våffelkäkandet åkte vi till fältet för att borsta snön av planen. Det var tydligen det som någon där uppe hade väntat på, för när vi hade borstat färdigt gick molngluggen fast och det började snöa.

På kvällen anlände Björklunds rullande toddyservering. Björklundarna hade varit med om en färd fylld av ishalka och blåst. De första 120 km till Karleby från Vasa hade tagit tre timmar, och resten av färden hade tydligen inte varit mycket bättre. Björklunds husvagns goda rykte gjorde att det fanns gott om villig markpersonal att hjälpa till med installationerna, och snart kunde Benita bjuda in säsongens första toddygäster. När vi senare kom ut ur vagnen hade himlen klarnat, och vi kunde kunde på samma gång beundra kometen och ett prydligt norrsken.

Lördagen var till vår stora häpnad klar. Vid det laget var vi så flygsugna att vi struntade i att det var vindstilla. Här skulle flygas! Vi fick avreagera vår överloppsenergi på att försöka ta bort de isiga vingpåsarna från flygplanen, men vi lyckades till sist med projektet utan att rycka med gelcoaten från vingarna. Våra bägge plan flög ett antal starter, men tyvärr utan att någon av oss kom över urkopplingshöjden. Nå, vid det laget var vi beredda att tycka att det var en riktigt bra flygdag. På kvällen var det dags för den efterlängtade lägerfesten som hölls i Kiruna. Bussfärden tillbaka till Pirttivuopio gick sedan under stiliga norrsken. Den björklundska husvagnen var ett populärt fortsättningsställe, även om det blev aningen trångt. Vid tvåtiden fick Patrik den lysande idén att ringa till Kaj och höra om det hade ploppat än. Det hade det inte.

Påskdagen 30/3 var det lyckligtvis inte något dunderväder. De som hade kvicknat till tidigt, kunde observera klart och vindstilla väder vid sjutiden. Redan på förmiddagen mulnade det, säkert till mångas lättnad. En sporadisk flygaktivitet förekom, men inga höjdvinster att tala om. En svag vind gav en klen sydvåg vid ettiden, samtidigt som sikten försämrades av dis och låga moln. Till sist förstod till och med de mest fanatiska piloterna att det var bäst att landa. Björn hade intet ont anande lånat ut sin Club Astir, C5, till en jasse från Nyköping. Resultatet blev att han landade den i snövallen. Det hade tydligen undgått Björn, att samma jappe hade tyckt att det där med kontrollflygning var någonting som han inte behövde. Efter att han hade flugit sin första flygning på lägret med den medhavda Pilatusen, gjorde han en ståtlig överflygning av landningsbanan och lyckades till sist klämma ner planet på startbanan. Helt följdriktigt förärades han med 1997 års Trä-C.

På kvällen började ett tilltagande snöfall, som påkallade underhållning för de stackars piloterna. Lämpligt nog hade Olle Lindgren födelsedag samma dag, och följdaktligen klämde sig 16 födelsedagsgäster in i hans husvagn. Det enda som kunde mäta sig med folktätheten var stämningen.

Påskannandag 31/3 vaknade vi klockan 9.15 av att det blåste ute. När vi klentroget gläntade på gardinen, kunde vi se en blå himmel som pryddes av våg- och rotormoln. Vinden blåste dessutom hoppingivande från sydväst. Väl ute på fältet var det full aktivitet, för alla längtade upp i luften. Sven åkte iväg med C6, medan jag gick för att locka Kari Hosiasluoma med i C8. Jag hittade honom bekvämt försjunken i en tältstol och en bok utanför korvkiosken. Efter en stunds övertalning, gick han med på idén. Det verkade som om han först trodde att jag skämtade. Boken han läste måste ha varit bra.

CZU bogserade oss mot området sydost om Ladtjojaure. När vi var på 900 meters höjd hittade vi ett stig, och fulla av optimism kopplade vi ur. De följande 30 minuterna var sedan fyllda av förvåning och förvirring. Vårt fina stig var inte alls samarbetsvilligt, och våra försök att hitta det starkaste lyftet misslyckades. Efter det försökte vi hitta alternativa stig i trakten, utan att lyckas desto bättre. Till sist tyckte vi att det var hälsosammast att ta sig mot fältet. När vi sedan kom glidande på 650 meters höjd över Nikkaluokta, såg vi ett intressant moln framför oss. Det var inte något typexempel på ett vackert vågmoln, men vi tyckte att framkanten på molnet såg lovande ut. Mycket riktigt, när vi svängde in under och framför molnet började det stiga med 3 m/s. Stämningen steg i samma takt som planet, när vi såg att variometernålen klättrade uppåt på skalan. Efter en stund stabiliserade sig stiget på 8 m/s, vilket vi var riktigt nöjda med. Vi steg förbi vågmolnet och lade märke till att vinden vred sig medsols, så att den högre upp blåste från nordväst. Under oss låg spridda vågmoln på 1500 – 2000 meters höjd, och ovanom dem var himlen vackert klarblå och molnfri. Väster om Kebnekaise fanns det mera sammanhängande moln, liksom också mot nordväst. Medan vi satt och beundrade landskapet och sniffade syrgas, visade Hosse inga tecken på att vara sur på mig för att jag hade avbrutit hans lässtund i solen. Vågen lyfte oss 3600 meter till en topphöjd på 4250 meter QFE. Vi kunde se ett annat vågmoln mot vinden, ungefär över Kåkittjårro. Vi gled ovanom det molnet och hittade visserligen litet stig, men inte tillräckligt för att komma över den förra höjden. Termometern visade –24 grader i sittbrunnen, och eftersom vi redan hade varit i luften en och en halv timme beslöt vi oss för att återvända till fältet. Ett hastigt glid placerade Twin Astiren över Diamantravinen, där vi  tappade höjd i spiral med fulla bromsar. När vi till sist låg i landningsvarvet, var vi båda så pissnödiga, att vi tyckte att landningsbeslutet kom i grevens tid.

En stund efter att vi hade landat, kom även Pelle in för landning. Han hade varit uppe med C6, och också hans flygning hade varit lyckad. Han hade stigit 3400 meter till 4500 meter QFE, så inte heller han kunde klaga. Nu när C6 var ledig kunde jag inte hålla mig, utan bad Pelle hjälpa till att rulla planet i bogserkön. Jag tyckte att de många dagarna med snöfall behövde kompenseras med mera flygning.

Den här gången bogserade CZU mig halvvägs till Vistaskröken. Vågen stod kvar, men den tilltagande vinden visade tecken på att vrida sig mera mot sydväst. Samtidigt anlände ett täcke av cirrostratus västerifrån och sikten började bli sämre även på lägre höjd. Efter en urkoppling på 1150 meter steg jag till 1700 meters höjd, när sikten omkring mig försvann. Jag tog mig neråt en bit med bromsarna, och strax såg jag bättre igen. Det låg en tydlig gräns mellan en lindrigt disig och en verkligt disig luftmassa. Eftersom jag tyckte att vågflygning gärna skall innehålla visuella upplevelser, beslöt jag mig för att lämna stället. På basen av vindriktningen tänkte jag att det kanske kunde löna sig att besöka Karmaspakte. Under glidet dit, när planets nos var i riktning mot solen, märktes det att sikten inte var vad den hade varit tidigare på dagen.  Väl framme vid Karmaspakte hittade jag faktiskt ett stig. Nöjd med mig själv, steg jag till 1900 meter, tills det hände igen. Någon stal alla bergsvyerna omkring mig och i utbyte fick jag samma jäkla dis.

Nu tyckte jag att det fick räcka. Det var ingen idé att försöka komma upp i den där ärtsoppan som verkade täcka halva länet. Kvickt neråt och sedan ett glid in i nedflygningszonen.

Den här dagen anlände Lennart och Vesa lämpligt för att hinna med litet flygning. Lennart flög med Björn i C8, och Vesa tog efter mig en flygning med LS4:n. Vädret blev inte direkt bättre, så det gällde att ta vara på den tid som fanns kvar. Det tog heller inte länge förrän man kunde se från fältet att hela Ladtjovagge var disigt. Trots allt fick vi ju flyga den här dagen, så vi var riktigt nöjda. Dessutom hade ett flygplan, en finsk ASW 20, PR, varit uppe på 6300 meter, så arrangörerna var också på gott humör. En annan orsak till glada miner bland kirunaborna, var att Christer Poromaa flög höjden för Guld-C med Astiren TSU. Hans topphöjd blev 4600 meter, och han frös helt tillräckligt om fötterna på den höjden. En intressant detalj var att han hade 25 timmar segelflygtid före den här flygningen. På kvällen kom sedan Lennart och Vesa över till stuga 10 för att tillreda en festmåltid på chili con carne och memma. Samtidigt flögs dagens flygningar på nytt kring vårt lilla matbord.

Tisdagen såg inte heller så dum ut på morgonen. Visserligen var det vindfritt, men också molnfritt, och framför allt inget snöfall. Mitt på dagen kom en lätt bris från väst, samt täcken av cirrocumulus och altocumulus. Vi flög några flygningar med C8. Mestadels utan höjdvinster, men Lennart och Björn kom upp till 3700 meter. Vi var tacksamma för ytterligare en välkommen flygdag. Det enda som oroade litet, var att vädret mulnade på kvällen samtidigt som vinden dog helt.

Onsdagen 2/4 var på morgonen mulen, men en västlig vind hade gjort en bred molnkant längre bort i väster. Det såg lovande ut, men vi bedömde att vi hade tid till ett hastigt besök i Kiruna, för att sedan hinna tillbaka för att flyga. Så åkte vi alltså för att få ett välbehövligt bad och för att fylla på punschlagret. Efter den här lät vi Buicken ila oss tillbaka till Paittasjärvi för dagens flygningar. Vädret visade sig visserligen vara flygbart, men några höjdvinster att tala om var det inte. Trots det flög hela laget och våra båda plan den här dagen. Undertecknad och Lennart lyckades pressa ut hela 200 meter höjdvinst där vi satt i C8 ovanom Nikkaluokta på inte alltför hög höjd. Vår triumfartade stund fick visserligen ett snabbt slut när vi försökte hitta nästa stig. På kvällen kände vi oss relativt nöjda med dagen som trots allt blev en flygdag. Det är lustigt hur snabbt segelflygarnas väderkrav blir ödmjuka. Om vädret har hållit en på marken tillräckligt länge, upplever man även en medioker version av flygväder som helt OK. Vi som hade sett vad första lägerveckan bjöd på, tyckte att dagen var extra prima. På kvällen tillreddes korv och potatismos i stuga 10. Jag som brukar sköta om löken, blev plötsligt arbetslös när Lennart tog fram stekt lök på burk. Han var mäkta stolt över sin anskaffning, medan jag tyckte att det såg ut som någonting man gräver ur näsan. Mitt under matlagningen inträffade plötsligt ett strömavbrott, och Vesa skickades ut för att undersöka läget. Efter en stund återkom elektriciteten, men inte Vesa. Efter ytterligare ett tag återkom han på gladare humör än när han gick. Samtidigt gick det upp för oss att åtgärdandet inte var hans förtjänst. Han hade nämligen strax fastnat i stuga 9 hos Kalle Rajala. Senare på kvällen sökte sig sedan mången lägerarrangör till stuga 10 för att minnas stordåd i luften.

På torsdagen vaknade vi första gången halv elva. Eftersom det snöade och blåste ostlig vind, lät vi vädret hållas och somnade om. Nästa väckning var halv tolv när Kaj ringde från Helsingfors för att meddela att en dotter hade fötts klockan 8.38. Vi framförde våra gratulationer och lovade att se till att händelsen skulle firas som sig bör samma kväll. Vädret lovade inga flygupplevelser, så Lennart och Vesa åkte till Kiruna för att åka skidor. På kvällen var det dags för ärtsoppa och punsch, vilket välkomnades varmt. Björn kom på besök och deltog i skålandet med Kaj via NMT. Kaj hade varit omtänksam nog att förse oss med en skål-kit när vi åkte till lägret.

Fredagen var överraskande nog klar och vindfri. Omkring halv ett lockade en svag nordlig vind oss upp i luften. Hela laget flög, och ingen av oss kom över urkopplingshöjden. Så det var inte så förvånande att Lennart och jag hittade oss snart igen ovanom Nikkaluokta. Jag tyckte nästan att det fanns mera fågelspår i snön där borta sedan senast. På kvällen efter middagen kom Björklundarna och Stig Lundmark på besök. Matilda berättade att vår B-menyns vitlök hade doftat halvvägs till husvagnarna.

Lördagen 5/4 var barmhärtig mot oss. Ingen dundervåg syntes på himlen, bara en himmel som saknade både moln och vind. På så sätt kändes det litet lättare att packa in planen och påbörja hemresan. Många hade kanske väntat sig att 1997 års läger skulle hamna i skuggan av föregående års rekordartade läger. När vi åkte hem hoppades vi att skuggan inte skulle vara alltför lång.

Long John

Hört under lägret 1997

*  Kjell Oskarsson: “Jag är allergisk mot kvinnor. Det börjar klia direkt.”

*  Niklas: “…och så skrattade de på finska.”

*  Sven om Annikki: “Plåga henne bara. Jag törs inte själv.”

*  Kalle Fjällborg: “De luktar gott, tjejerna.”

*  Björn: “Inte finns det några kloka segelflygare, men visst är det roligt att vara tokig.”

*  Olle: “Long John och jag är på samma nivå.”

   Long John: “Borde jag vara smickrad eller stött?”

*  Christer om gåvoflaskan till Olle: “Låt dig inte luras av förpackningen. Det är en tubkikare, man får

    tunnelsyn av den.”

*  Long John: “Jag tackar för ölen och citaten.”

   Olle: “Jag har inte kommit med några citat.”

   Long John: “Det tror du.”

*  Long John: “Till och med en segelflygare borde kunna räkna till nio.”

*  Lennart vid spisen i stuga 10: “Har någon en elvisp.”

*  Christer: “Jag snackade med Sven om hans rotorflygningar. Det verkar gå bättre nu. Han har byggt

    om sin syrgasmask till slamsugare.”

*  Nordin, läser Segelflygets årsbok: “Jaa…joo…nog har jag väl sagt det där.”

*  Lennart: “Jag känner mig som en dålig människa.”

*  Lennart: “Jo tack. Jag tar Vesas andel.”

*  Björn: “Jag fick Guld-C under första lägret, därför att jag kopplade ur i panik.”

*  Lennart, 600 meter över Nikkaluokta: “Hur lågt kan man sjunka?”

*  Benita: “Tiden går så snabbt här. Det har varit ett enda partaj.”

*  Benita till Björn: “Kallar du min syförening för supjunta?”

*  Benita till Long John: “Ni har varit bara en gång och hälsat på i vår husvagn.”

   Long John: “Vi var ju där efter lägerfesten.”

   Benita: “Var det ni?”

*  Stig Lunmark: “Det här är inte en hobby, det är en hjärnskada.”

Hört under lägret 1996. (Alla citat rymdes inte med i Segelflygets årsbok)

*  Matilda: “Förra årets läger var händelserikt.”

   Benita: “Vi har inte kommit hem ännu.”

*  Benita till Long John: “Du har ju inte gått till överdrift. Det som du skriver är ju sant. Visst?”

*  Long John: “Kaj kan intyga att jag har ett samvete när jag skriver.”

   Matilda: “Har du det?”

*  Tomas: “Här luktar det gott.”

   Benita: “Vill du ha vitlökspotatis eller romtoddy?”

   Tomas: “Ja tack.”

*  Björn häller. Matilda: “Pappa det är 80%!”

   Björn: “Just därför.”

*  Benita: “Björn! Björn! Det är 80%!”

*  Patrik: “Har du kärleksproblem?”

   Christer: “Det är det väl alltid. Det finns ingen kärlek utan problem.”

*  Benita: “Det här är 80%, så att ni vet.”

*  Benita, dystert: “Snart är det slut igen.”

*  Vesa: “Får det vara en cognac?”

   Björn: “Ja tack. Vi skall se vad den smakar.”

   Benita, torrt: “Som om du inte visste hur cognac smakar.”

*  Benita till Björn: “Ta inte så mycket, så att du inte är i samma skick som i morse, och måste börja dagen

    med en Underberg.”

*  Christer om Long John: “Han skriver läsligt, än så länge.”

*  Björn: “Jag börjar bli trött. Det är så länge sedan jag sov.”

   Matilda, torrt: “Visst, det är ju två timmar sedan.”

*  Matilda: “Var är mina byxor?”

*  Patrik: “Vilken segelflygare har inte ölmage?”

   Matilda: “Long John.”

*  Patrik: “Jag sitter hellre på marken och önskar att jag var i luften, än tvärtom.”

*  Rami Uusihauta har nyss stolt meddelat på radion 6000 meter, stigande. Hans dam svarar smått irriterat:

   “Tar det länge ännu?”

*  Björn vid brasan: “Vi trodde ni hade tuttat eld på stuga 10.”

   Long John: “Då hade den brunnit med blå låga.”

*  Mats Halin till Patrik: “När skall Lena föda?”

   Patrik: “Fråga inte mig. Jag är inte inblandad.”

*  Kaj till Olle vid brasan: “Din pinne brinner!…Inte den, korvpinnen!”

*  Patrik i bussen på väg hem efter lägerfesten: “Bärra är en bra chaufför. Han kör på mitten av vägen.”

*  Olle: “Nästa år tänker jag hälsa på er i stuga 10 bara en gång.”

*  Annikki: “Barn är mjuka, men Svens bollar är ännu mjukare.”

*  Pelle om sitt gaskök: “Den tänder direkt.”

   Annikki: “Som Sven.”

*  Johan Nordin till Long John: “Vad skriver du?”

   Long John: “Bry dig inte om det. Prata på.”

*  Christer om rekordflygningen: “Det var inte lite kläder man hade på sig.”

*  Christer: “Allt jag tog i krympte.”

*  Christer: “Det ångade som f-n. Som fisksoppa. Det luktade likadant.”

*  Åke Svensson i duschen i Nikkaluokta: “Åå jävlar!”…(kort paus)…”Åå jävlar åt andra hållet!”

*  Christer i kiosken: “Jag har inte en kund, men redan kaos.”

*  Sven: “Jag skall vara rätt desperat innan jag flyger en Schweizer.”

*  Sven: “Jag har väl inga kompisar.”

*  Tomas som tveksamt äter mandlar: “De är säkert goda.”

*  Sven: “Det här var en god tårta.”

   Patrik: “Det är min mammas. Vill man ha god tårta, går man dit.”

   Lena, kyligt: “Jaså, mina duger inte.”

*  Christer till Long John: “Tack betyder inte att du skall sluta hälla.”

*  Christer i stuga 10: “Har ni ätit vitlök?”

   Long John: “Visst, det håller plexiglaset imfritt.”

   Christer: “Fungerar det med diskmedel?”

   Long John: “Nej, det smakar så illa.”

*  Tomas: “Finns det något över av Garagenkorvan?”

*  Christer: “Bättre att sitta i Kiruna och längta till Göteborg, än att sitta i Göteborg och inte ha någonting

    att längta till.”

*  Christer: “I år har jag inte flugit med kontaktlinser. Var är alla flygplan.”

*  Patrik till Christer: “F-n vad du är suddig. Jag ser dig knappt.”

*  Christer: “Vid -55 grader är den inte lika stor som vanligt. Den är något mindre.”