Förberedelserna för årets kebneläger bröt starkt mot traditionen. Redan föregående veckoslut packades planen i vagnarna. Till och med planpackandet gick raskt till, så raskt att Klasu inte hann tvätta Twinens vingar utan fick nöja sig med att springa bredvid och torka av dem. Själva avfärden skedde fredagen 25/3 i ett dystert slaskväder. Konvojen drog iväg med Pelle och Frank i Buicken, och jag och Kaj i hans skinande nya Escort. I år var vi dessutom ute i god tid, avfärden skedde ocumulusiskt tidigt vid 10.40. Skulle vädret ha hållit i sig hela vägen, kunde det ha tagit oss en evighet att komma till Torneå. Lyckligtvis klarnade det norrut och blev kallare, och när mörkret hade fallit kunde vi köra i månsken och norrsken. Efter övernattningen fortsatte färden rutinmässigt. När vi i en begynnande skymning närmade oss Pirttivuopio, märkte vi att temperaturen skönk snabbt. Till sist hade Escortens kupévärmare fullt sjå att hinna med fast reglaget stod på max. Väl framme vid lägret upptäckte vi att naturen hade arrangerat en specialitet även i år. Årets version bestod av midjedjup snö med en skare som bar ungefär 50 % av stegen. En kombination som effektivt fyllde allas stövlar med snö. Ute var det -22′ och i den oskottade stuga 10 furstliga +9′. Botemedlet var att skotta upp snö mot väggarna och tända alla stearinljus vi hittade. Lyckligtvis steg temperaturen på natten medan våra våta tår tinade och termometern utomhus kröp ihop till -30′.

Söndagsmorgonen var mulen, men medan vi monterade planen på isen klarnade vädret. Under tiden anlände också Sven och Annikki. Pelle inledde med en testflygning av C6 till 4800 m, med ett eget stig på 3900 m. Twinen skulle vi också ha kunnat testflyga, men ackurna var inte samarbetsvilliga. På kvällen i stuga 10 korrigerades ackurnas exotiska trimningar under sammanbitna svordomar. Senare anlände Sven, Annikki och Olle lagom för att ta del av stugans täta lökatmosfär.

Måndagsmorgonen var också den mulen. Cumulössen steg upp osedvanligt tidigt eftersom Pelle skulle vara trafikledare fr.o.m. klockan 9. Ute på isen kunde vi konstatera att det blåste svagt från sydväst, så det var bara att rulla fram Twinen. Först den felande testflygningen med Kaj och undertecknad, sedan flög Kaj med Frank för att introducera honom i fjällflygning. Morgonens moln sopades undan och himlen klarnade. Dagen var som skapt för tvåsitsarflygning, och Twinen hann med tio flygningar före dagens slut. Efter klockan två tog Frank och jag en åktur i Twinen. Kalle bogserade med “Petter Gustav” oss i riktning mot Nikkaluokta, och sedan bar det iväg till fjälls. Mellan Kåkittjårro och Karmaspakte ligger en V-formad dal som var vår nästa anhalt. Cuben drog oss genom dalen från ända till ända, och otroligt nog verkade dalbottnen inte stiga snabbare än bogserplanet. Rotorn som låg i dalen ruskade oss litet men var inte på humör för bråk. Vi kopplade ur väster om Kåkittjårro och åkte till en början i rotorstig. Senare anslöt vi oss till Patrik som satt och kurvade vänstersväng med sin Astir CS. Efter att ha kurvat upp oss från 900 m till 1200 m började vi söka efter nya jaktmarker. Mellan Karmaspakte och Södra branten snurrade en rotor på 1000-1100 meters höjd. Vi åkte några vändor längs rotorn men kom inte högre. När det sedan blev dags för landning hände något minnesvärt. Vi satt i höger landningsvarv och skulle just påbörja bassvängen. En sparvhök, som vi ännu inte hade sett, låg på en korsande bana framifrån ungefär två meter ovanför oss. När vi gick in i bassvängen steg vår vänstra vinge och skrämde höken. Det var först då jag såg den, när den tvärbromsade fem meter från vår kabinhuv. Under ett ögonblick kunde man se den ljusa och tvärstrimmiga buken och ett par hökaktiga ögon som förebrående blängde på oss, allt medan den upprätt flaxade med vingarna för att undvika vår vinge. Efter bassvängen såg jag över axeln hur höken flög iväg, antagligen förgrymmad över dessa klantiga amatörer i lufthavet. Jag kände mig en aning skamsen över att ha svikit dess förtroende.

Tisdagen 29/3 bjöd på sydlig vind. Alla väderstreck utom öster var molniga och vinden höll en molnkant på plats över sjön. Strax söder om banan låg en lång rotor och ovanför den fanns ett långsträckt vågmoln. Ovanför sjöns södra strand bröts den annars rätt så molniga omgivningen av ett klart område, porten till himlen. Kaj och jag singlade slant om C6, och Kaj vann. I samma veva åkte Pelle och Frank iväg i Twin Astiren. Nå, jag behövde inte känna mig ensam på isen länge. Efter bara 35 minuter hade Kaj stigit 4300 m till 5200 m och uppmanade mig på radion att göra mig färdig, för nu var det min tur. Om någon inte ännu visste det, så vill jag passa på att offentliggöra att Kaj är en verkligt hygglig jasse! När Kaj hade landat bytte vi i all hast pilot och jag klämde mig in i planet. Colten med sina nya vingspetsar och Niklas Peuravaara ombord rullade fram för att bogsera C6. Själva bogseringen var snabb och effektiv. Efter lättningen en svag vänstersväng in mot rotorn och sedan gällde det bara att vänta på stiget. Vid 400 m behagade Roland Rotor bjuda på stig, men jag väntade ett ögonblick för att få mera höjdmarginal och kopplade på 600 m. Efter det var det bara att njuta av scenen då Södra branten sjönk under planets nos, medan det steg med 5-6 m/s. Efter en stund accelererade stiget för att kulminera i 12 m/s, och höjdmätarvisaren kilade fram som en sekundvisare. Det bästa stigområdet verkade finnas österut från Södra branten till det tydligen namnlösa berget sydost om fältet. Jag satt och njöt i solskenet medan vyerna serverades framför mig. Panoramat bestod mest av vackra molntäcken och -formationer genombrutna av enstaka bergstoppar. Här och där fanns revor i täcket över dalgångar. Norrut växte ett vackert linsmoln som fick nya våningar ovanpå sig, och till väster avgränsades  flygområdet av en liknande tallrikshög med linsmoln. Medan jag njöt av naturens gästfrihet var jag omedveten om sätten som Roland Rotor bemötte kompisarna längre ner. “Petter Gustav”, som flögs av Mats Halin, råkade ut för rotorbehandling.  Super Cubens plankropp vreds hit och dit, och till sist lossnade sidofönstret. Andra som fick smaka på Rolands ilska var Sven med sin kompis Mats i Twin Astiren. Där hölls allt annat fast, men ackun skakades loss från fastsättningen. Twin Astiren steg för övrigt också högt. Med Pelle och Frank 5300 m eget stig till 5900, och under Svens och Mats flygning 6000 m eget stig till 6450 m.

Under tiden för kompisarnas rotoräventyr hade mitt stig avtagit med höjden och höll sig mellan 2-5 m/s. Efter ett par försök konstaterade jag att stiget avtog ovanom linsmolnet bakom mig. När jag hade stigområdet klart för mig återgick jag till de estetiska upplevelserna. Det var bara att sluka intrycken medan det hela ackompagnerades av en rytmiskt väsande syrgasmask. Molnhavet under mig utbredde sig åt alla håll utom rakt österut. Det är egentligen lustigt hur mycket det finns att se i molntäcken, när man själv är ovanför dem. Underifrån är de inte alls lika attraktiva. Scenen blir vackrare när man sprider ut ett lämpligt antal bergstoppar som sticker upp som öar i molnhavet. Om man dessutom som krydda tillägger föhngluggar ovanför några dalgångar, får man mera djup i vyerna. Det hela görs levande av en gnistrande klar sol som sprider silverkorn över molnen och får molnens yta att verka kompakt. Himlen har plötsligt befriats från sina moln och strålar ostörd från horisont till horisont. Visst är en bit himmel vacker när man från marken ser den bryta fram mellan molnen. Men den kommer till sin rätt först när den med sina olika färgnyanser ramar in molnlandskapet under sig.

I samma stigområde rörde sig också några andra flygplan, vilket uppmuntrade till att hålla ögonen öppna och skallen på kullager. När jag hade passerat 6000 meterssträcket hade stiget stabiliserat sig på 2 m/s. En förfrågan på radion om någon stod i kö till C6 gav svaret att det var bara att fortsätta. Allteftersom kabinhuven och imrutorna isade igen fick jag spana omkring allt mera intensivt. Till sist hade jag ventilationen på fullt i den friska luften. Det steg med 2 m/s ännu på 7000 m. Jag tyckte att 6400 m eget stig motiverade att nöja sig med den här höjden. Dessutom syntes Paittasjärvi inte mera lika bra, snarare tvärtom. Ett meddelande till Pelle, som satt i Nikka radio, och ut med bromsarna. Efter en stund svarade Pelle med en uppmaning att hålla vädret under uppsikt. En stund senare meddelade han samma åt lägrets alla plan när sikten på marken försämrades. Sådana dagar känns det bra att ha i trafikledningen en jasse som vet vad han talar om. Nedflygningszonen var skymd av ett molntäcke vars bas låg på 600-700 m så jag tog mig ner söder om fältet i spiral och med fulla bromsar. Utsikten norrut var fylld med blygråa moln vilka hängde lågt med sina slöjor som slickade knölarna i norr. Av radiosnacket att döma verkade alla plan söka sig hemåt. På lägre höjd blev man påmind om att rotorerna hade högsäsong. Den kraftiga turbulensen och de starka sjunken manade lägrets plan att hålla höjd- och fartreserver i landningsvarvet. Jag hade just landat då en Ventus, EV, från Selänpää råkade ut för Roland Rotor. Piloten anmälde medvinden och körde strax därefter in i fjällbjörkarna på väg ut mot sjön. Lyckligtvis klarade sig jassen oskadd även om planet blev illa tilltygat. Slutet av eftermiddagen tillbringade vi med att bärga vraket medan jag knäppte bilder för haveriutredarna. Den mer än händelserika dagen ventilerades ännu på kvällen i stuga 10 tillsammans med Olle, Sven, Annikki och Mats. Diskussionen blev allt livligare och historierna allt mera hiskeliga då lägerchefen och bogserpiloterna gjorde oss sällskap.

Onsdag förmiddag var mulen och allting var perfekt för en avlusning i Kiruna simhall, utom att lagledaren hade flygledningstur. När Pelle hade klarat av sitt pass åkte vi iväg. Naturligtvis hade vädret då klarnat upp och under återfärden från Kiruna kunde vi skåda våg- och rotormoln i fjärran. Det kräver tydligen alltid att någon offrar sig för att det skall bli våg. Sven hade tagit en tur med C6 och kom upp till 3650 m, och någon hade varit uppe på 4750 m. Twin Astiren hade lånats åt ett TV-team som gjorde en trevlig propagandasnutt om lägret. Naturligtvis figurerade även en Buick och Pelle i filmen. På kvällen när mörkret hade fallit bjöds det på nästa film. Världens största filmduk fylldes bokstavligen från horisont till horisont av ett ovanligt ståtligt norrsken. De flesta torde ha varit överens om att skenet hörde till de kraftigaste de hade sett.

Vi hade antagligen alla fått den uppfattningen att lägrets rotordag var förra tisdagen. Vi tog grundligt fel, för torsdagen 31/3 var Roland Rotors dag. Till en början kunde man inte ana någonting, en klar morgon med ostlig vind. Senare började vinden friska till och vrida sig hit och dit, för att till sist hållas kring sydväst. Samtidigt hämtade vinden med sig från samma håll ett molntäcke som hölls brutet av vinden. Kaj och Frank började med att flyga Twinen. Mitt inne bland rotorerna hade Kaj fullt sjå med att ösa bakåt ackun och nödpacksingredienser som vällde fram förbi hans nacke. De landade och spände fast bagaget bättre, och så bar det iväg igen. Efter ytterligare en halvtimme landade de igen. Den här gången för att undvika sprutmålning av främre sittbrunnen. Under tiden tog Pelle en tur med C6 och kom ner efter knappt en och en halvtimme. Han kom upp till 1800 m men ingenstans fick han vara i fred för rotorerna. Nu när Twin Astiren var ledig packade Sven och jag oss ner i den. Sven visste väl vad som skulle inträffa, för han packade med en plastpåse. Jag undrar vad som är större hos honom, hans entusiasm eller hans envishet? Redan bogseringen efter Colten och Niklas var jobbig. Bogserplanet studsade hit och dit i synfältet och vreds i fantasifulla vinklar. Efter ett ögonblick åkte vi in i samma område och vårt plan upprepade krumbukterna. Vi kopplade ur på 750 m över Nikkaluokta i vad vi trodde var ett stadigt och laminärt stig. Oj, vad vi bedrog oss. Vi hann utrycka vår glädje över vårt åttameters stig då Roland ingrep. Planet krängde och sparkades omkring medan hastighetsmätaren vinkade som en glad femåring. Rotorerna lät oss få några andrum, utan tvivel för att sedan kunna överrumpla oss på nytt. Under en av de här pauserna steg vi som en kork förbi kanten på molntäcket som fortsatte ut över Kaitum, och så var det dags igen. Vingarna klipptes av och planet förvandlades till en squashboll. Vi befann oss söder om sjön när Roland började klämma till Svens matsmältningssystem. Lyckligtvis fanns plastpåsen ombord. Personligen var jag också glad över att sitta framme, medan jag satte mera fräs på ventilationen. Vi beslöt att ta oss ner bland dessa flygande tvättmaskiner, men Roland hade inte tänkt låta oss smita så lätt. Gluggen ovanför fältet innehöll nämligen två slags luft, snurrande och stigande. Där luften snurrade räckte Twinens roderutslag inte alltid till att hålla planet på rätt köl. Där luften steg räckte Twinens bromsar inte alltid till för att ta sig neråt. Med 130 km/h och fulla bromsar steg vi med 3 m/s! Genom att försöka kompromissa mellan ytterligheterna tog vi oss efter en tid ner till 900 m, för att kunna klämma oss in under molntäcket som låg ovanför nedflygningszonen. Roland Rotor var envis idag och utnyttjade ännu landningsvarvet till att spela tennis med segelflygplanen. Fast det flögs rätt så aktivt under dagens lopp inträffade lyckligtvis inga skador. I alla fall illustrerade den här dagens flygningar hur minimal människan är i jämförelse med naturens krafter.

Efter att planen förankrats körde laget iväg till Nikkaluokta för våffelkonsumtion. Eftersom Björklundarnas rullande toddyservering hade anlänt samma dag, var det naturligt att vi på hemvägen gjorde en teknisk mellanlandning hos Benita. Sent om sider sökte vi oss till vår stuga där torsdagsmenun, ärtsoppa och punsch, stod på programmet. Den händelsefulla dagen avslutade vi med att delta i Olles födelsedagskalas i hans husvagn.

Det verkade som om någon i övre våningen tyckte att det inte lämpade sig att flyga på långfredagen. Helmulet och ostlig vind gjorde att dagens program bestod endast av mera våfflor i Nikkaluokta. Lördagen var likadan. Cumulus stod i tur att bedriva korvkiosken vid startplatsen, men vädret gjorde att vi slapp det hela. Det var bara att vända sig på andra sidan och somna om. Senare på dagen anlände Michael efter en händelserik resa upp. En annan cumulusförstärkning, Jyty, kom samma dag i kajanaklubbens lag. På kvällen hölls den traditionella lägerfesten i Nikkaluokta. Programsnutten i TV om lägret var en av programpunkterna, en annan var armbrytningstävling under högljudda hejarop. Somliga spelade dragkamp om ölburksöglor, ett spel som fick dramatiska följder när Annikki spelade bort Sven.

Natten till söndagen var ovanligt varm, +2′. De gångna dagarnas varma väder hade förberett tragedin som snart skulle utspelas på isen. Söndagen var halvmulen och varm med sydlig vind. Värmen hade redan mjukat upp banan och isvägen ut till den. Nu började smältvattnet från bergen tränga fram mellan isen och snön. Isens yta smulades sönder under hjulen, och smältvattnet fyllde isvägarna och förvandlade dem till kanaler. Själva banan hade samma problem, och bogserplanen åstadkom kaskader av vatten och isbitar. Det hela blev inte bättre av att de våta och mörka områdena sög i sig värme under dagen. Twin Astiren flög hela eftermiddagen, och däremellan hann vi till Nikkaluokta där den havererade Ventusens bärgningslag bjöds på våfflor.

Klockan fyra på måndagsmorgonen åkte Frank och Michael till Helsingfors. Senare grydde dagen under en mestadels mulen himmel med låga moln, och tövädret fortsatte. Den sydostliga vinden lyckades ibland öppna några molngluggar som snart antingen drev iväg eller stängdes. Ingen flygdag alltså, men nog en våffel- och duschdag i Nikkaluokta. Vattnet steg i kanalerna och vi upptäckte de första hålen i isvägen. En hastighetsbegränsning på fem knop i kanalerna var befogad. Kaj kunde rapportera en biologisk sensation, en levande mygga ute i det fria.

Det firas i allmänhet flere födelsedagar under kebnelägret. Så många att somliga kanske undrar om alla dessa evenemang är helt “äkta”. Säkert är de det. Jag tror att det är naturen som på det här viset har sett till att lägerdeltagarna skall ha tillräckligt med evenemang på kvällarna. På måndag kväll var det dags för Christer Björks 50-årsfest. Han hade den goda smaken att bjuda in gästerna till Nikkaluokta där de bjöds på middag. En milstolpe bland lägerfödelsedagarna, och ett lyckat kalas.

Tisdagen 5/4 bjöd på sydvåg och töväder. Föregående kväll hade lägrets snöslunga arbetat med att röja upp en ny väg till fältet i stället för den gamla kanalen som hade blivit för djup. Tyvärr visade det sig att gårdagens arbete hade  redan förvandlats till en ny kanal i Nordens Venedig. Den nya var minst lika djup som den gamla, men saknade åtminstone än så länge hål. Färderna till fältet krävde ofta att man till fots rekognoscerade rutten innan man sjösatte bilen. Det varma vädret gjorde att även jag kunde göra zoologiska upptäckter, ett flygande knott utomhus. Flygmässigt var dagen typisk sydvåg när den är som värst. Ovanför fältet fanns en vackert frestande molnglugg som bjöd på våg. Vid, eller rättare sagt på, Paittasjärvis södra strand stod en molnkant som oskyldigt stod och hasade med fötterna på snön. Molnen tog några steg mot fältet för att snart retirera igen, till synes obeslutsamma. De som kände igen mönstret anade vad som skulle ske, och höll sig på marken. Andra utnyttjade tillfället och steg som bäst upp till 4900 m. Jyty hade tur och hann flyga i lugn och ro med Twinen till 4700 m. Björn hann upp till 3600 m med C6. Klockan var kring tre, Jyty hade hunnit landa och vi hade just förankrat Twinen då det hände. Molnen söder om sjön kom rusande i sprinterfart mot fälten. Molngluggen slöts och plötsligt var det mulet med låga moln. Alla plan skyndade sig att landa och landningsbanan blev mera hektisk än ett hangarfartygsdäck. Alla som var på marken skuffade undan landade plan så mycket de hann. Den mjuka issörjan gjorde det hela inte lättare. När ruljansen var över fattades två plan. Efter en stund kom Göteborgs DG-500 på en mycket lång final och landade. Återstod bara en PZL Junior från Uleåborg. Efter många radioanrop fick markstationen kontakt med killen som var vilse. Han såg en väg och ett hus men ingenting mera, och efter en stund meddelade han att han landar på en sjö. Kalle tog “Petter Gustav” och gjorde ett svep österut längs sjöarna. Riktingen visade sig vara riktig, för snart meddelade Kalle på radion att han såg planet i Alalahti 23 km österut. Lyckligtvis hade allt gått bra och nu återstod bara att bärga flygplanet. Vem ber man då om hjälp om inte Cumulus Rescue Team? Bärgningsproffsen som har nöjda kunder bland både motor- och segelflygare. Sagt och gjort, vi antog uppdraget och åkte till Alalahti. Som tur var hade jassen landat relativt nära en sjöstrand som hade vägförbindelse, så det var inget oöverkomligt problem att få planet till stranden och packa i släpvagnen.

Onsdagen var dyster, mulet med ostlig vind och snö. På natten hade det varit -4′ med det tjänade ingenting till när dagen var +4′ varm. Vi vaknade 10.30 och konstaterade att vi gott kunde låta bli att slita på kanalernas botten. Sålunda fördrev vi dagen i stugan och i husvagnsbyn. Stuga 10 besöktes senare i tur och ordning av Jyty, Camilla och Björklundarna. Kvällen avslutades till sist kring brasan.

Torsdagen verkade bli turistväderaktig, ingen vind och inga moln. Till på köpet varmt, så varmt att den gamla kanalen till fältet var ofarbar till och med för Buicken. Klenare bilar som förgäves försökte komma fram, fick finna sig i att få sina plastspoilers borttuggade av dubbelisen. Senare på dagen började det blåsa från sydväst och dagen var som gjord för tvåsitsarflygningar. Twinen flög flitigt hela dagen, och högst med den kom Pelle och Björn Lindgren. De steg 2200 m till 3100 m. Jag var den första att ta ett försök med C6. Efter en urkoppling vid Södra branten på 800 m var det bara att flyga längs linjen Södra branten – Ladtjojaure. Vågen bar uppåt som bäst med 4 m/s men avtog snart med höjden. Himlen som var helklar från fältet sett visade sig ha några moln långt i söder och djupt inne i Norge. Med andra ord var sikten ypperlig och vyerna förstummande. Stiget avtog i sakta mak, för att vid 3950 m vara under 0,5 m/s. Färdplanen höll då på att gå ut, så det var bara att återvända. Väl nere på fältet hade jag just fått mina tår upptinade, då det var dags att flyga med Annikki i Twin Astiren. Vid det laget hade vinden vridit sig till att fläkta från syd och över Ladtjovagge låg en rad mandelmoln. Då vi höll på att stiga ovanom dem, kunde vi se en ringformad regnbåge mot ett av molnen med Twinens silhuett mitt i cirkeln. En sevärdhet som jag hade läst om, men tidigare inte hade sett i verkligheten. Tänk vad naturen är uppfinningsrik när det gäller nya attraktioner där uppe. Raden av mandlar tog slut söder om Tarfala och ovanom den sista steg det knappt 1 m/s på 2000 m. Sålunda vände vi nosen österut och lät Twinen galoppera hem i ett glid längs Ladtjovagges norra kant. Under landningsvarvet märkte vi att fältet var öde på segelflygplan, någonting som vi ännu inte hade sett under det här lägret. Senare hörde vi att någon hade under dagens lopp kommit upp till 4500 m. Ganska bra flygdag för att ha varit en “turistdag”. På kvällen samlades alla cumulöss i stuga 10 för att konsumera bärgningsarvodet vi hade fått av uleåborgarna. Ännu senare på kvällen utvecklades tillställningen till en tangobetonad allsång under Jytys ledning.

Det var meningen att Cumulus skulle ha flygledningstur på fredag förmiddag . Av det jobbet blev det ingenting, eftersom den nordostliga vinden hämtade med sig mulet väder och snöfall. Vi packade in planen och evakuerade dem på fastare is inne i viken. Efter det gjorde vi en tur till duscharna i Nikkaluokta. På kvällen samlades en häpnadsväckande stor skock lägerdeltagare för att spela Pictionary i den lilla stuga 10. Det enda som kunde mäta sig med stämningen var ljudnivån. Tillställningen blev mera fartfylld när dygnet böts och vi övergick till att fira Patriks 28-årsdag och Jytys 25-årsdag.

Lördagens förmiddag med varmt turistväder hälsade de trötta lägerdeltagarna god morgon. Det var inte så mycket mera att göra, så vi krokade på vagnarna och drog iväg söderut. Jyty hade valt att hålla oss sällskap till Uleåborg, och så började hemfärden med att diskutera och jämföra våra upplevelser under lägret.

Det verkar som om naturen hade i år velat kompensera fjolårets miserabla flygväder. Sålunda innehöll 1994 års läger 10 flygdagar  under vilka drygt 20 segelflygplan flög 355 starter och 424 timmar. Under 8 flygdagar flögs 80 Guld C höjdvinster, och av dessa dagar var 3 stycken diamantdagar. Då flögs 25 diamanthöjdvinster av vilka 7 stycken var över 6000 meter. Min anspråkslöshet förbjuder mig att nämna vem som flög lägrets högsta höjdvinst

                                                                                                                                                                                Eder  Long John

_________________________________________________________________________________________

Hört på Kebne

*    Kaj till Frank: “Long Johns blandningsförhållande är 1:1. En del mat och en del vitlök.”

*    Long John om Kajs vimsande med mobiltelefonen: “En sexåring som har fått en cykel är mera sansad än han.”

*    Frank till Kaj: “Akta! Din tröja brinner!” (Kaj tände några ljus.)

      Kaj: “Ingen fara. Den här tröjan har varit med om värre saker.”

      Long John: “Dina landningar till exempel.”

*    Kaj då han studerar Twinens acku: “Det här är jag oskyldig till, även om jag är en idiot.”

*    Sven till Kaj: “Det är ingen jä–a ordning på dig inte!”

*    Kaj: “Det var någon idiot i framsätet.”

      Sven: “Det var en jäkla barlast där bak som var högljudd.”

*    Olle till Sven: “Det är inte så ofta man ser dig tänka.”

*    Kalle: “Jag känner på mig att man har käkat vitlök i den här stugan.”

       Pelle: “Varför tror du det.”

       Kalle: “Därför att mitt vänstra knä viker sig.”

*     Kalle: “Ta det lugnt grabbar och gör inte bort er, så behöver jag inte skämmas för er.”

*     Christer till Long John efter rotorflygningen: “Nå, hur var det?”

        Long John: “Intressant.”

*     Long John: “Björn! Du har besök!”

       Björn: “Av vem då?”

       Long John: “Av oss.”

*     Sven: “I sommar skall vi flyga i Europa.”

       Long John: “Inte undra på att han vill flyga i Europa, om han bor i Asien.”

*     Long John till Annikki: “Har du flugit under lägret?”

       Annikki: “Nej.”

       Sven: “Ta det lungt, du får ännu ta en flygtur med henne.”

       Long John: “Skall jag? Varför inte Sven?”

       Annikki: “Det går ju inte. Han spyr ju i planet hela tiden.”

*     Sven “På höger hand har man tummen inåt.”

*     Sven: “Om ni inte är snälla med mig så spyr jag ner er.”

       Mats: “Det gör inget, du luktar ju ändå.”

*     Kaj: “Man skall inte ha segelflygare som flickvänner.”

*     Sven till Kaj: “Använder du Philishave?”

       Kaj: “Ja.”

       Long John till Sven: “Och du använder väl frottéhandduk?”

*     Annikki om Sven: “Jag har lärt honom väl. Skitar han ner, får han själv städa upp.”

*     Long John: “Jag är på femte sidan, och lägret är bara halvvägs.”

*     Long John: “Som man säger i svenska armén: alltid redo.”

*     Benita till Long John: “Du har väl inte bränt dig i solen?”

       Long John: “Nej, jag har varje morgon tagit en stor klunk Piz Buin 12.”

*     Patrik om sin medvindslandning: “Det var en fin landning. Sen började den flyga. Sen flög den och flög och flög. Sen kom den ner och rullade och rullade och rullade…”

*     Patrik till Niklas: “Om det inte finns någon återvändo, använd flaps.”

*     Björn till Sven: “Så du ser ut! Du är alldeles suddig i konturerna.”

*     Patrik till Frank: “När skall du åka i morgon?”

       Frank: “Vi stiger upp klockan fyra.”

       Patrik: “Så tidigt har ingen cumulus stigit upp!”

*     Patrik till Kaj: “Har du någonsin stigit upp klockan fyra?”

       Kaj: “Jo.”

       Long John: “Han går i sömnen.”

*     Patrik: “100 hästkrafter i en SAAB motsvarar 60 hk i körglädje.”

*     Christer: “Ser jag stressad ut?”

*     Christer: “Blanik är en föregångare till Bergfalke från riddartiden.”

*     Kaj till Long John i Björns husvagn: “Ha, vi lurade oss bra in.”

       Björn: “Vart då?”

       Long John: “Vad han vill säga är att vi är mycket tacksamma för inbjudan.”

*     Björn till Benita: “Har vi något att bjuda på, eller har du censurerat det jag packade ner?”

*     Björn: “Benita har förberett sig på allt. Hon har med sig myggolja.”

*     Benita: “Är det inte snart slut på de här festerna? Jag tycker att de börjar ta på krafterna.”

*     Björn medan han beundrar de övriga cumulössens stövlar: “Tuffa stövlar ni har!”

       Benita: “Skall du säga! Dina stövlar är från 1964.”

*     Long John: “Det är lattjo att flyga i Ladtjovagge!”

*     Kaj: “Jag tänker inte ha byxor på mig. Benita får komma om hon vill.”

*     Annika (häpen) till Christer: “Har du flygcertifikat?”

*     Lena till Christer: “Sluta klappa Annika istället för Molly!” (Lenas hund.)

*     Patrik: “Det värsta är att vi är släkt.”

*     Lena om Tomppa Mäki: “Tomppa är pålitlig. Jag har flugit med honom.”

       Tomppa: “Har du?”

*     Annika till Christer: “Här är din mössa, så att du inte kan komma och söka den.”

*     Christer till Long John: “Sluta skriva!”

_____________________________________________________________________________________________

Bevingade ord

Jag uppskattar CRASH lika mycket som en pålitlig motor.

Charles Lindbergh