För Cumulus’ del började kebnelägret i våras på ett exeptionellt sätt 22/3. Cumuli aviatörer inledde färden mot norr nämligen redan kl. 11.30. Den insatte inser snabbt det orimliga i påståendet, eftersom avfärderna under de senaste åren inträffat under sen eftermiddag. Exeptionellt var också att Buicken inte var med i år. Den var, som det heter, indisponibel. Nå, Pelle tog sin betydligt yngre Amazon istället, Kaj tog sin (pappas?) Escort, och så bar det av. Kaj och jag såg till att utnyttja restiden effektivt. Under hela resan upp, och ner också får den delen, spelades enbart två kassetter: Top Gun och Cloudbase. Fackidioter? Vi?

Lördagen den 23. anlände vi till Pirttivuopios is efter övernattning i Torneå. Efter att ha stigit ut ur bilarna tog det inte ens en minut innan vi var inbjudna till Björklundarnas husvagn. Där hade Benita toddyn så gott som färdig. Snabb service, och packa upp kan man ju alltid göra senare. När vi sent om sider anlände till stuga tio kunde vi konstatera att det var nästan som att komma hem. Natten till söndagen fick vårt hem börja med att visa vad det gick för. Temperaturen sjönk ner till -29’C. men eftersom vi traditionsenligt hade skottat snö upp mot väggarna gick det ingen nöd på oss. Nöd gick det däremot på vasaborna som försökte övernatta i sin oskottade stuga. Det lär inte lyckas.

Söndagen grydde kall och klar. Planmonteringen och förankringen tog en del av dagen, men Pelle hann ändå med en provflygning. Måndagen 25. mars vaknade vi redan klockan 10. Både vind och väder såg bra ut. Följdaktligen var vi redan klockan 11.30 på fältet. När det gäller Cumulus är det tidigt. Vädret var lika bra som det såg ut. Vind mellan väst och nordväst och en fin våg. Kaj och Pelle visade var skåpet skall stå och flög direkt två höjdvinster som skulle bli vårt lags högsta, 3600 respektive 3500 meter. Sven han ännu med en start på kvällen och kom 2200 meter uppåt. På kvällen konstaterades att dagens högsta topphöjd hade varit 5600 meter.

Kebne är som bekant ombytligt. Just som alla hade fått aptit på att flyga, bestämde sig Naturen att lugna ner det hela. Mulen morgon och växlande molnighet på dagen. Vinden var svag men ändå från väst. Någonting rörde sig där uppe, men inte tillräkligt för att komma uppåt. Kaj flög en jämförelseflygning tillsammans med teknologernas LS4. Under tiden roade jag mig med Björns DG-300. På kvällen firades PIK:s sextioårsdag i Nikkaluokta. Hela lägret bjöds på mat och dryck. Så skall det gå till. Bålen skördade ett flertal offer.

Onsdagen bestämde sig för att hålla aviatörerna på marken med klar himmel, svag vind och ingen våg. Vi utnyttjade tillfället och avlusade oss i Kiruna simhall. På kvällen vid brasan kunde vi avnjuta ett ståtligt norrsken. Följande morgon klockan 5.45 pryddes himlavalvet av en perfekt våg. När vi kom till fältet klockan 10 hade situationen förändrats. Vinden var hård mellan sydväst och väst. Samtidigt hotade snöbyar fyra gånger att täcka fältet genom att bilda draperier ovanom vinden. Där kunde de vänta en tid för att sedan snabbt komma farande mot fältet. PIK tyckte tydligen att det var prima flygväder medan vårt lag föredrog att äta våfflor i Nikkaluokta. Där konstaterade vi att det kunde ta vädret 10 minuter att byta från snöyra till helklart. Resten av dagen tillbringade Pelle med att reparera Coltens motorvärmare. Eftersom det var torsdag var det dags för ärtsoppa och varm punsch. En välkommen omväxling i vår menu. Stuga tio har förresten en mångsidig menu som vilken hushållslärarinna som helst skulle känna sig stolt över. I själva verket har vi två menuer: A- och B-menu. A-menun innefattar falukorv och potatis, B-menun har malet kött och makaroner. Så har vi varannan dag A-menu och varannan dag B-menu, med nämnda avbrott på torsdagar. Kommande aspiranter till stuga tios bäddar bör tåla rikliga mängder lök och vitlök. På kvällen anlände en husbil innehållande Ken, ett nyckfyllt elsystem, gasflaskor som inte gick att byta i Sverige och en intressant samling varelser från Nummelas startplats med omnejd.

På långfredagsmorgonen blåste det så det dundrade i stugknuten. Klockan 9.30 hade vinden bedarrat och stuga tios invånare lyssnade på scannern. Ett plan lyckades ta sig upp till 6000 meter. Mera dramatik medförde ändå situationen då ett plan under några minuter flög i IMC. Senare på förmiddagen försvann sikten nästan helt, vinden blåste från söder och det snöade. På kvällen samlades alla till våffelparty i stuga 2. Festen avbröts plötsligt då Lena kom in och berättade att radion just hade meddelat om stormvarning. Nu gällde det Storm med stort S, sades det. På nolltid begav sig festsällskapet till banan för att kolla förtöjningarna. Klockan 22.30 var vi färdiga och klockan 22.40 satte det i gång. Jag var då ännu utomhus tillsammans med Kaj. Först kunde vi höra ett avlägset ljud i den tysta kvällen, sedan en svag vindpust och strax därefter kopplade någon om kontakten till “on”. Stormen figurerade i de svenska tidningarna under de kommande dagarna. Bland annat blåste den i väg en pilktävling i Vilhelmina. De sista deltagarna hittades en dag senare. Hos oss lär det ha blåst på natten med 25 m/s.

Lördagen 30. mars var det dags för oss att flyga igen. Vinden var sydvästlig men bar till en början inte högt. Senare kunde man komma till 2500 meter. Pentti Ahava kom upp till 4000 meter. I vårt lag kom Pelle högst med 2000 meter AGL. Senare på dagen mulnade det, vinden vred sig mot nordväst,  tilltog samt övergick i snöyra. Under dagens lopp anlände klanen von Bell. Samma dag började Kens husbil visa sina mest sataniska sidor. En tragikomisk fleraktare. Markku Roschier, som förstår att uppskatta gott sällskap, flyttade in i stuga 10. På kvällen var det dags för den traditionella påskfesten. Under den firade främst de finländska deltagarna trettioårsjubileet sedan kebnevågens upptäckt. I nästa år kommer lägrets trettioårsjubileum antagligen att firas av de svenska deltagarna. Jag vet, det låter invecklat. Problemet, som är av akademisk natur, ventilerades under kvällens lopp vid borden. Utrymmesbrist förhindrar mig beskriva ämnets fulla omfattning. Det viktigaste var ändå att vi trots ett rikt utbud av tal hade roligt. Snöandet fortsatte under kvällens lopp. Till händelserna bidrog snöslungan genom att köra fast i uppfarten från sjön till landsvägen. Ödet ville att somliga, däribland Kaj, blev instängda på fel sida av snöslungan. Sålunda slet en del med att öppna vägen från sjön medan vi övriga lyckligt ovetande festade i Nikkaluokta. På natten tilltog vinden på nytt och ledde till storm både utanför och innanför stugan. Stugans täthet kan nämligen inte hävda sig när vinden bestämmer sig för att ha för bråttom för att gå runt stugan. I hörnet där min säng står fläktade det riktigt friskt, och om jag vände mig i sömnen med ansiktet mot väggen vaknade jag strax av en kall pust. Pelle uppmätte 9 grader i stugan. Det måste vara festligt när stormen bryter strömmen.

Påskdagen var på morgonen kall och klar. Den västliga vinden vred sig senare till sydväst och himlen mulnade. Ingen våg, och följdaktligen inga höjvinster för laget heller. Björklundarna och Ken gav sig iväg. Dagen bjöd inte heller i övrigt på några överraskningar. Natten, däremot, var desto mer innehållsrik. I fjol hade Kens närvaro i stugan lett till Dramat Om Sängen med Sven, Ken och en enda ledig säng som medverkande. I år hade Kaj vidareutvecklat idén till Dramat I Sängen. Den här natten, och många andra också, underhöll han oss i sömnen med en mångfald av repliker och historier. Vi undrar fortfarande vem Leila är.

Påsk annandag visade sig medföra turistväder med svag vind och sol. Över Singistjåkka syntes vackra vågmoln, men ingen fick kontakt med någon våg. C6 fick därför sola sig på isen tillsammans med sitt lag. Natten förblev klar och bjöd på norrsken. Samtidigt kröp kvicksilvret ner mellan -25 och -30 grader. Tisdagen 2. april visade sig vara som gjord för avlusning i Kiruna simhall, mulet och snöfall. Dessutom var det sex dagar sedan vår senaste avlusning och Kaj hade redan börjat klaga på mitt ovårdade intryck.

På onsdagen var det igen dags. Våg! Vinden höll sig mellan väst och sydväst och alla plan skickades upp i lufthavet. Jag var först att försöka. Efter att ha bogserat till 900 meter vid Kåkittjårro kunde jag konstatera att det fanns något att rida på. Detsamma konstaterade många andra. Medan vi åkte fram och tillbaka över Kåkittjårros rygg i ett stadigt stig märkte vi att lufthavet började fyllas av segelplan i granna färger. Eftersom många flög på ungefär samma höjd gällde det att hålla ögonen öppna. Via ett bärande område kunde man komma längre norrut mot Vistasvagges krök där det steg bättre. Till 3200 meter hann jag stiga innan färdplanen tvingade mej att återvända. Kaj lyckades hitta ett bättre stig och steg med 3400 meter till 4500 meter. Onsdagen var också dagen då Anders’ rygg beslöt att det var nog semestrat. Anders’ mödosamma linkande och pinsamma grimaser påminde mig egentligen om Björns motsvarande ryggproblem 1986. Båda fallen är till den grad liknande att någon skrockfull person kunde dra förhastade slutsatser.

Torsdagen 4. april lämnade Markku stuga tios muntra sällskap och begav sig söderut. Vinden vred sig hela tiden mellan väst och syd, och med den vred sig också vågen. Detta ledde till att gluggarna gick ställvis fast. Medan Anders uppsökte läkare tog sig Kaj upp till 3500 och Pelle till 3100 meter. Som avslutning på dagen drabbades Pelle av städmani i stugan kl. 23.45.

Fredagen verkade bli turistväder. Klart och varmt. På marken svag vind omkring väst, högre upp kring sydväst. Medan von Bellarna åkte beslöt vi oss för att flyga. Jag började, och fick ett bogser att minnas. Efter starten svängde vi mot Södra branten. Marken hade hunnit börja stiga under oss, men vi var ännu under brantens kam då det hände. Vi körde in i en rotor och Coltens motor bestämde sig för att ta en paus. Efter en kort glidflykt i bogser mot Södra branten piggnade Colten till och drog upp oss över krönet. Där väntade en fin våg som fick oss att känna oss mer avkopplade. Senare berättade bogserpiloten att det hela troligen berodde på att turbulensen i rotorn skvalpade om bränslet så att motorn sög luft. Efter att ha kopplat till annan tank försvann problemet. Vågen visade sig vara riktigt stabil och fin. Sålunda kunde jag i klart väder njuta av vyerna medan jag steg med 3400 meter till 4200 meter. Vilken fröjd för öga och själ. Då färdplanen började ta slut var det dags att dra i det blåa handtaget. Vågen höll i sig och Kaj hann ännu med i vågen och steg till 3600 meter.

Lördagen 6. april gjorde det lätt att fatta beslut om hemåkning. Ostlig vind, dimma och dessutom snöfall på morgonen. Vi packade pick och pack och plan och började hemfärden.

Litteratör: Long John