Vi kom till Pirttivuopio. Vi flög. Vi flög ännu mer. Vi fick guldhöjder. Rätt så många, faktiskt. Dock räcker nu inte guld hela vägen till att en Riktig Segelflygare sover gott om nätterna i sin luftkonditionerade stuga där på Paittasjärvis norra strand. Nå, det finns bara en sak att göra; flyg mer. Men… Lägret började lida mot sitt slut och ännu hade inte en enda diamant lossnat ur skyn.

Då tröstar sig Riktiga Segelflygare med att “om vi inte får några diamanter här i år, så får säkert inte de andra lägren det heller” och allt känns genast bättre. Egna framgångar är vackert, men andras motgångar är inte fel det heller, säger en klassisk tes som levt och frodats i flygiska kretsar sedan tidernas begynnelse. Gammal visdom håller än och gör att vi ännu orkar hålla på med fjällflygning och inte börjar samla frimärken istället.

Denna skadeglädjens idyll nås så av beskedet att Vågå-flygarna har tagit… …hur många var det? Fler än vad fingrar, tår och mina synder räcker för att räkna till. Ve och förbannelse, jämmer, nöd och Stockholms innerstad, det är just likt våra ogina småbröder på andra sidan bergen. Först Salt Lake City och nu detta, när skall man slippa bli påmind om oljan, torsken och lusekoftorna? Allt skall de ha, ena dagen är det självständighet, andra dagen OS-guld och rikedomar. Och det endast för att vi var lite släpphänta 1905, är det konstigt att man är bitter? OK, om vi varken kan glädjas åt egna framgångar eller andras bakslag, vad finns kvar? Forna storhetstider? Framtida segrar (i fädrens spår)?

Nå, nu skall vi vara storsinta, vi har ju genom åren varit bortskämda med diamanter i parti och minut häruppe, så nog kan vi bjuda på att någon annan tar hem storkovan någon enstaka gång. ( Om inte annat kan vi alltid skylla på klimatförändringen som förryckt vårvädret i Lappland på senare år. Jag blir snart inte förvånad om vi möts av häckande svanar på medvindslinjen i mars. ) Hursomhelst, Vågå, lyfter vi på hatten och gratulerar, det var inte illa!

– Har ni förresten sett min frimärkssamling?

Även om de riktigt stora höjderna uteblev, bjöd ändå årets läger på åtskilligt med njutbar flygning och det flögs alla dagar utom en. Alla flygningar är dock inte lika balsamiska för kropp och själ; En segelflygarpoet har en gång ställt den i hans tycke retoriska frågan ‘Varför sjunger fåglarna?’. Jag kan ge ett svar på detta, nämligen att de inte alls sjunger, utan snarare beklagar sig över det dilemma som är lika gammalt som flygning självt: Tänk er ett långt pass i trafikledningen, följt av att man får avlösning och går och dricker ett par koppar starkt kaffe. Därefter ser man ett flygplan bli ledigt och man skyndar dit för att få en bra plats i startkön. Man skyndar lite för mycket. En timme och 3500 meter senare, på väg upp med 3 m/s, bottenfrusna fötter och en rem som klämmer åt på den plats där midjan en gång fanns, ja, då sjunger inte bara fåglarna. Av alla anledningar man kan ha att avbryta en lovande flygning, torde denna vara den snöpligaste.

I övrigt var det som alltid annars, fjällen mäktiga och vackra, luften hög och klar, historierna bättre och Pelles Buick tjurigare. Den här gången var det batteriet som pockade på uppmärksamhet. Eller var det kanske så att det trivdes så bra i Pirtti att det tyckte att både det och fordonet lika gärna kunde bli kvar? I vilket fall som helst vägrade det att utföra de avtalade 6 volterna, trots att Pelle trugade med vatten, laddning och Finska expletiver.

När detta läses, har undertecknad redan hunnit sälla sig (eller var det sälja sig…?) till Göteborgs SFK och sprider som bäst vågflygningens evangelium på västkusten. Jag har blivit hemmansägare och bytt Upplandsleran mot den saltstänkta Hisingen. Det är väl inte mer än rätt att jag belönar den mest avlägsna – med Gotland som stark tvåa – av de svenska klubbarna som vågar sig upp hit på våren och låter den sola sig i min glans? Det känns som att befästa civilisationens sista utpost för att försöka pressa vågflygfronten ännu längre söderut mot nya djärva mål…

Jaja, det var min fru som bestämde att vi skulle flytta, men visst lät det fint?

Jag skall om inte annat verka för att GSFK gör norrgående expeditioner lite oftare än 2 gånger per decennium, samt att förstagångsbesökare har hyfs nog att inte ta höjdvinster i 5000-metersklassen på sin första flygning på lägret.

Det var ju för väl att han hade med sig en “baksätesfyllning”. Jag menar, annars hade det ju kunnat bli diamanter i år också.

Ha det gott

Johan Nordin